Med knappt ett år kvar till valet dras snaran åt för Kristdemokraterna. Helgens riksting i Uppsala gav egentligen ingen ledning för väljarna. Inget annat parti drog heller efter andan av rädsla för att förlora stöd till KD, vilket i sig är ett stort problem för de tre kamraterna i alliansen. Risken för att de fyra riksdagspartierna snart blir tre är alltmer uppenbar.
Vi har alltså en populär partiledare, Göran Hägglund, som efter förra valet ersattes av en som 2011 varit med om ett uppror med konservativa förtecken mot honom. Ebba Busch Thor inledde med en färd ut åt höger, men har sedan gradvis övergått till att prioritera vård- och äldrefrågor. I fredags satte hon så in en frontalattack mot S om ”välfärdssveket”. Och i lördags förlorade hon sin talesperson i dessa frågor då Emma Henriksson, ordförande i riksdagens socialutskott, valde att hoppa av partistyrelsen.
Nästa höst kan eftervalsanalysen komma att visa att behövdes just en sådan som Hägglund för att överleva på valdagen, en politiker utan ett värdekonservativt stigma som bidrar till att skrämma bort andra borgerliga väljare.
Ebba Busch Thor har också en svårare uppgift än Hägglund med att hålla ihop partiet. Hennes tillträde sammanföll med flyktingkrisen 2015 som har splittrat Kristdemokraterna. En stark falang, framför allt bestående av många lokalpolitiker, vill återgå till den humana flyktingpolitik som gällde före sexpartiöverenskommelsen för snart två år sedan. Men en minst lika stark falang vill se en markant åtstramning.
Partistyrelsen fick igenom en kompromiss som i princip innebär bibehållen asylpolitik. Vilket i sin tur innebär att mycket få kristdemokrater står bakom partilinjen i vad som förutspås bli en av de viktigaste valfrågorna. Det kommer med andra ord att finnas tydligare alternativ att välja mellan 2018, även inom alliansen.
Den kristdemokratiska överbudspolitiken i välfärdssektorn (”vi satsar 27,5 miljarder mer än regeringen de kommande tre åren”) bidrar också till att vrida ett vapen ur händerna på alliansen. Det blir helt enkelt svårare att kritisera regeringen för vidlyftiga budgetlöften, eller för detaljstyrningen av välfärdsuppdraget i kommuner och landsting.
Förmodligen kommer så småningom ett valmanifest från alliansen där KD som brukligt får sitt familjepolitiska alibi tillgodosett, jämte någon profilfråga på skatteområdet. Men man går in i förhandlingarna utan en Hägglund som sammanhållande länk, och utan det ena benet i den pålitliga duon Jakob Forssmed/Emma Henriksson. I stället kan den inrikespolitiskt oprövade men förmodat starkt konservative Lars Adaktusson ställa till det på olika sätt.
Det är egentligen ingen överraskning att få svenskar är kristdemokrater. Det var politikerna Alf Svensson och Göran Hägglund som kunde få många att göra ett undantag.