En amerikansk vicepresidentkandidat ska framför allt fylla två funktioner: framstå som redo att omedelbart ta över i Vita huset om det värsta skulle inträffa. Och komplettera presidentkandidaten politiskt under valkampanjen.
Hur väl lyckas Paul Ryan, Mitt Romneys val av vicepresidentkandidat, med detta?
Man kan förstås hävda att det är omöjligt att i förväg säga om någon person är kvalificerad att bli USA:s president. Men Ryans nästan femton år i kongressen är en merit som inte kan viftas bort.
Och utan vidare har han gett Mitt Romneys kampanj större bredd och vitalitet med sin ungdomliga – han är bara 42 år – framtoning och stridbara konservatism. Republikanska gräsrötter och Tea Party-aktivister jublar.
Men det gör också demokrater. Med sina förslag till drakoniska budgetnedskärningar och skattesänkningar till välbeställda ses han som en drömmotståndare. Särskilt planerna på att privatisera pensionssystemet anses skrämma livet ur äldre väljare.
Paul Ryan är också en oförsonlig abortmotståndare, något som demokraterna hoppas ska få ännu fler kvinnor att rösta på den sittande presidenten Barack Obama. (De groteska uttalandena från Todd Akin, den republikanske utmanaren i senatsvalet i Missouri, att kvinnor som våldtas inte blir gravida, var förstås en skänk från ovan.)
Det ser alltså ut att bli en starkt ideologiserad valrörelse inför valet i november och frågan är då vilken kandidat som tjänar på det. Jag har svårt att se hur det skulle kunna vara Mitt Romney, av det enkla skälet att han i grund och botten är en pragmatiker.
Under sin tid som guvernör i Massachusetts, 2003- 2007, gjorde han sig känd som närmast liberal med en tolerant syn på homosexuella och kvinnors rätt till abort. Och det är Romneys sjukförsäkringsreform som Obama baserar sin på.
Men sedan bestämde han sig för att bli president och gjorde en högergir. Den liberala barlasten hivades raskt överbord och han tar nu avstånd från en stor del av sitt politiska förflutna. Detta förvandlingsnummer har varit, är och fortsätter att vara hans stora belastning. Frågan väcks av såväl liberaler som konservativa: vem är Mitt Romney? Draget av opportunist är slående.
Just därför ska man också se med skepsis på entusiasmen kring Paul Ryan – den är begränsad till den konservativa kärnan bland republikanerna som i grund och botten önskade att de kunde slippa Mitt Romney och få Paul Ryan i stället.
Partikonventet i Tampa, Florida som drar i gång nu på måndag blir förstås den sedvanliga välregisserade uppvisningen i enighet och eufori, men den riktiga glädjen och tillförsikten lär nog få svårt att infinna sig.