Vem får bära ansvaret?
I dag sker smygpremiären på vad som rimligen bör bli vårsäsongens politiska rysare konstitutionsutskottets (KU) granskning av regeringens sätt att sköta, eller korrektare uttryckt, missköta tsunamikatastrofen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Om knappt två veckor, 7 februari, är det dags för Sveriges ambassadör i Thailand, Jonas Hafström. Sedan återstår på tjänstemannanivå UD:s expeditionschef Per Thöresson, UD:s kabinettssekreterare Hans Dahlgren och statsministerns statssekreterare Lars Danielsson. För de bägge sistnämnda herrarnas del gäller det för KU att om möjligt försöka fastställa om, och i så fall hur många gånger, de hade telefonkontakt med varandra Annandag jul 2004. Hittills har uppgifterna på den punkten divergerat på ett direkt pinsamt sätt.
Sedermera skall statsråden Carin Jämtin, Ylva Johansson och Leni Björklund förhöras. Det är ännu ovisst vilka datum det skall ske — och detsamma gäller förhören med utrikesminister Laila Freivalds och statsminister Göran Persson, som rimligen blir granskningens höjdpunkt.
När KU:s granskning så småningom avslutats blir det dags för de politiska slutsatserna. Till grund för dem kommer flodvågskommissionens rapport, kompletterad med materialet från KU-granskningen att ligga. Då randas sanningens ögonblick — och särskilt obekvämt har det då förutsättningar att bli på regeringssidan.
"Tilltron till staten som yttersta garant för medborgarnas säkerhet och trygghet har skadats". Så lyder den hårt drabbande nyckelformuleringen i flodvågskommissionens rapport.
Det ter sig troligt, för att uttrycka det modest, att KU:s granskning på de principiellt viktiga punkterna inte kommer att avvika nämnvärt från flodvågskommissionens. I så fall räcker det inte med en enkel prickning av några statsråd och därefter "business as usual" igen.
På ett sätt som är unikt i modern svensk historia valde flodvågskommissionen att namnge de personer den funnit ansvariga för olika fel och brister. Bekräftar KU det väsentliga i flodvågskommissionens analys måste åtminstone statsminister Göran Persson avgå.
Han bär ansvaret för att någon krisenhet inte inrättats inom regeringskansliet, trots att frågan åtskilliga gånger aktualiserats i riksdagen — och alltså måste denna brist vara resultatet av ett medvetet ställningstagande.
Utrikesminister Laila Freivalds är ytterst ansvarig för de dåligt fungerande informationsrutinerna på UD, medan kabinettssekreterare Dahlgren inte ens förefaller att ha varit medveten om sina uppgifter som högste operativt ansvarige för UD:s katastrofinsatser.
De bägge stödpartierna, som på ett tidigt stadium uttalade de amplaste lovord över flodvågskommissionens rapport, sitter nu i rävsaxen.
Signalerna från inte minst miljöpartiet tyder på att detta parti tänker sig att offra utrikesministern. Av det skälet ligger det nära till hands att anta att Laila Freivalds själv vid en strategiskt lämplig tidpunkt kommer att välja att lämna in sin avskedsansökan.
Kvar står att statsministern är den ytterst ansvarige. Hur hanterar de bägge stödpartierna den situationen?