Vem får ett instegsjobb?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Moroten i projektet är att den arbetsgivare som väljer att anställa en nyanländ invandrare kan få tillbaks upp till 75 procent av lönekostnaden, underförstått att det är en marknadsmässig lön. Det är ingen dålig affär att betala för en timme, och få fyra tillbaka. I gengäld åtar sig arbetsgivaren att ge arbetstagaren en god introduktion i svenska förhållanden.
Tanken är att ett instegsjobb ska förenas med studier i svenska. Det är en uppfriskande och optimistisk idé som sätter tilltro till den nyanlända invandrarens egna vilja och drivkraft att hitta arbete och tjäna egna pengar. Ingen kan ju framgångsrikt argumentera emot nyttan med att snabbt komma ut i arbete, och ur den synvinkeln är ju instegsjobb faktiskt genialiskt. Enda kruxet som jag ser det tycks vara svårigheten med att faktiskt ro det hela i land.
Den enskilt viktigaste faktorn som avgör hur snabbt man kan få ett arbete är hur väl man kan kommunicera med en potentiell arbetsgivare. Här kommer den viktiga språkutbildningen in i bilden, och tyvärr måste jag ge en rejäl känga till Uppsalas långa köer för svenskundervisning.
SFI-mottagningen här i Uppsala har för närvarande en genomsnittlig väntetid på tre månader. Det finns undantagsfall där personer har fått vänta längre än så.
Som jag har förstått det går regeringens absoluta smärtgräns vid tre månader, längre ska ingen behöva vänta innan man får börja studera svenska. Tre månader är en väldigt lång tid för den som inte kan läsa vad det står på gatuskyltar och matförpackningar. Hur hittar man ens till Arbetsförmedlingen för att diskutera ett instegsjobb? Arbete i all ära, men hur pass höga krav kan man ställa på en nyanländ invandrare som inte ens bereds tillgång till grundläggande utbildning i svenska? Det är ju inte helt oproblematiskt att gå runt till olika arbetsgivare och plädera för instegsjobb när man inte talar språket.
Regeringen talar högtravande om att bryta den passivitet som präglar många invandrares första tid i Sverige, men få tycks vilja lyfta bladet från mun och fråga hur välsmort det offentliga maskineriet är i praktiken.
Jag tycker att en del av kritiken mot instegsjobb har varit orättvis och kanske lite väl stridslysten, men det finns anledning att stanna upp och fråga sig varför ett smart projekt som instegsjobb inte riktigt får genomslag i en mångkulturell stad som Uppsala.