Det enda orosmomentet, och skälet till att såväl freden i Nystad 1721 och Napoleonkrigen omnämnts på konferensen, är vad som händer i Ryssland. Regeringen följer utvecklingen noga, i Ryssland liksom även i Vitryssland, Ukraina och Georgien.
Å ena sidan: Ryssland är en före detta supermakt som nu söker sin roll i världen. Alla i Moskva har inte sett Natos expansion österut med blida ögon och Östersjön är fortsatt ett mycket viktigt transitområde för Rysslands energi och råvaror. Den demokratiska utvecklingen, friheten för medier och politisk opposition, går för närvarande åt fel håll i ett Ryssland som också inlett en upprustning och modernisering av sitt försvar.
Å andra sidan har Ryssland bara en bråkdel av den militära kapacitet som fanns i Sovjetunionen. Och den nuvarande säkerhetspolitiska uppmärksamheten i Ryssland ligger i första hand mot Kaukasus och Kina. Dessutom utvecklas förhållandet mellan Ryssland och Nato mot samarbete och transparens, vilket var tydligt vid toppmötet i Lissabon i november.
Något nära förestående invasionshot mot Sverige finns inte. Däremot andra säkerhetspolitiska hot där militär kapacitet kan användas i syfte att till exempel säkra energitillgångar. Ryssland är ändå huvudskälet till att Sverige måste fortsätta ha ett nationellt försvar som är tillräckligt avskräckande för en främmande invasionsmakt.
Sedan är frågan vad som händer i ett verkligt skarpt läge, ett sådant worst case scenario som försvaret ritar upp. Urban Ahlin (S), utrikesutskottet, anser att vi i nuläget kan förlita oss på solidaritetsförklaringen med EU:s övriga 26 stater (samt Norge och Island). Inte heller Karin Enström (M), utrikesutskottets ordförande, anser att frågan om ett medlemskap i Nato kan drivas under mandatperioden.
En stor majoritet i riksdagen anser alltså att det räcker med ett nationellt försvar och ett tätt samarbete med Nato. Även S kan tänka sig ett mycket nära samarbete med Nato så länge det inte omfattar artikel 5, försvarsgarantier vid en militär attack. Både M och S tycker att det känns hur tryggt som helst att vara så djupt insyltat i Nato och samtidigt ha EU som en backup.
Men EU är ingen försvarsallians. Och Sverige behöver vara en del av en säkerhetspolitisk strategi. Nato drog i Lissabon upp sin strategi fram till 2020. Kommer Sverige att vara med om att dra upp strategin för årtiondet därefter?
Natofrågan måste upp på bordet och diskuteras
ingående. Den kan inte grävas ned av opinionsmässiga, politiskt taktiska skäl bara för att en världsbild så starkt förankrad i Kalla kriget
lever kvar i Sverige.