Vem har rätt att hämnas?
Rättens uppgift är inte att söka sanningen, sa nyligen den allestädes närvarande advokaten Leif Silbersky. Om bevisen inte håller går även en skitstövel fri.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är möjligt att Silbersky har rätt. Jag trodde i min enfald att rättens uppgift var att skipa rättvisa, men han vet säkert vad han talar om. Mina frågor är betydligt enk-lare. Vem känner sig i dag mera rättssäker och vem har i dag rätten att hämnas?
Hämnden är ljuv hette det förr. Såväl dagens dokusåpor som klassisk skönlitteratur är fylld med gruvlig hämnd. I Bibeln flyger hämndens ängel vred omkring för att döda missdådare. Det ultimata straffet utmättes förr, enligt kyrkan, först efter döden, men redan innan dess hann nog forntida syndare önska sig hinsides. Straffen var utstuderat grymma och plågsamma.
Hämndens historia är blodig och fruktansvärd. Men den finns. Och då talar vi bara om den korta period av människans historia när vi kunnat prata och skriva. För hämnden är ingen social konstruktion. Även andra sociala djur ger igen för oförrätter. Senare tids hjärnforskning har också kunnat visa att det lyser till av tillfredställelse i våra hjärnor när någon som gjort oss illa själv råkar illa ut. Skadeglädjen är kanske inte den enda sanna glädjen - men den duger bra.
På den andra sidan finns medkänslan, vår kanske unika förmåga att leva oss in i andra människors situation. Även empatin är medfödd och en viktig del av att vara människa. Till det kommer vårt symbolspråk, vår förmåga att resonera och vår insikt om döden.
Under de senaste hundra åren har vi avskaffat dödstraffet i många länder och totalt ändrat vår syn på människor som bryter mot samhällets regler. Ja, vi har rent av slutat att prata om hämnd, i dag pratar vi inte ens om straff utan om "vård" eller "påföljd". Men i hjärnan på varje medborgare lever en liten hämndängel kvar— trots alla stolta paroller.
Att en känsla finns nedlagd i vår arvsmassa betyder inte att den är omöjlig att påverka, hämnden är inte ödesbestämd. Men den finns där att räkna med, precis som törst, hunger, rädsla och sexdrift. Och den är lika lite som rädslan rationell. Statistik biter inte så bra på de här delarna av hjärnan. Däremot känner vi alla med offren och med dem som tvingas leva vidare med ekot av applåderna ringande i tomheten.
Rättsväsendet har traditionellt varit skräckslaget över tanken att medborgare skulle ta lagen i egna händer. Men risken för att några frustrerade privatpersoner skulle gå till angrepp på Hells Angels eller attackera karatesparkande kriminella gäng i centrum får nog bedömas som relativt liten. Samhället sitter med ansvaret och skammen när det inte fungerar. Och det borde inte vända ryggen till. För i dag är det de som vågar vittna eller ingripa som hotas av hämnd.
Alla förslag om en förändring av det rättssystem vi för närvarande råkar ha i Sverige viftas bort med att de är "rop på hårdare tag". Men så enkelt kan man inte avfärda debatten om brott och straff längre. För att kunna skapa ett humant samhälle måste vi börja med att ta hänsyn till människan som hon är, varken en eländig syndare eller ett helgon vitt skild från de andra djuren. Hon är ett socialt djur med högt utvecklad känsla för rättvisa och medkänsla. De humana framsteg hon har gjort måste hela tiden försvaras. Vad advokaternas roll är — förutom att tjäna pengar — är ibland svårt att se, men politikernas uppgift är väl fortfarande att värna om ett fungerande samhälle?
De kan stifta nya lagar som inte allt för mycket avviker från medborgarnas uppfattning om vad som är rätt och fel. Lagar som syftar till att fängelser, gator och till slut vår vardag befrias från organiserade gäng som bokstavligen tar lagen i egna händer
och därefter applåderar sitt maktövertagande i domstolen.
Och vi andra måste alla, trots allt, fortsätta att våga ingripa!