Förstämning rapporteras från Iraks kurdiska delar efter det attentat som dödade den shiamuslimske politikern Izz al-Din Salim, maj månads ordförande i Iraks styrande råd. Salim, som ledde det shiamuslimska partiet Dawa, som underjordiskt bekämpade Saddam Hussein, ansågs vara en av de arabiska politiker i Irak som var mest öppen för kurdiska krav och synpunkter.
Mycket talar för att det var just därför som han dödades. Ett tydligt mönster i den långa rad av politiska attentat som ägt rum i Irak är att personer som har eller kan få en nyckelroll för att bygga upp förtroende mellan olika folkgrupper medvetet röjs undan. Det började redan dagarna efter den gamla regimens fall då storayatollan Abd al-Majid al-Khoei mördades när han återvände från landsflykten i London. Många utgår från att mordet beordrades av Muqtada al-Sadr, den extreme shialedare som initierat det uppror som pågår i delar av södra Irak.
Andra exempel är morden på FN:s högste Iraksändebud Sergio Vieira de Mello och den kvinnliga folkrättsjuristen Aqila al-Hashimi, som i likhet med Salim ingick i det styrande rådet. Också de attentat som dödat civila kurder och shiamuslimer bidrar till bilden av medvetna försök att fördjupa motsättningarna mellan olika grupper och skapa ett kaos som gör landet omöjligt att styra.
Extremisterna, vare sig det handlar om shiagrupper, Saddamlojalister eller terrorceller associerade med al-Qaida, har sina egna syften som inte ska blandas samman med vanliga irakiers uppfattningar. Men de övergrepp mot irakiska fångar som blivit allmänt kända de senaste veckorna kan innebära att ockupationsmakterna har förstört alla möjligheter att vinna just vanliga irakiers förtroende.
Om det är korrekt att den amerikanska försvarsministern Donald Rumsfeld själv gett klartecken för tortyr, vilket uppges i en artikel i tidskriften The New Yorker, blir läget om möjligt ännu värre. Rumsfeld vägrar alltjämt att avgå och får stöd för sin provocerande hållning av sin chef, president Bush.
Ändå är det inget svar på frågan vem som kan och bör styra Irak att säga att ockupationstrupperna omedelbart bör ersättas av FN. Också FN kommer att attackeras av olika extremistgrupper och det enda militära skydd som kan ges är sannolikt det som USA och dess allierade kan erbjuda. Lämnar omvärlden Irak helt åt sitt öde så talar mycket för att landet bryts sönder - eller åtminstone att kurderna, för att skydda sig själva, bryter med Irak.
Vad man än tycker om kriget 2003 så har USA i dag, som ockupationsmakt, ansvaret för Irak. Just därför måste man byta ut Rumsfeld.