Även hans mest hårdföra antagonister medger att Barack Obama blev president i samma ögonblick som allt rasade för USA. Han kan inte lastas för att Wall Street löpte amok, bankerna kraschade, fastighetsmarknaden kollapsade, bilindustrin tvärnitade och massarbetslösheten satte in.
Oavsett vad man än anser om hans politik går det inte att förneka att Obama hade oturen att ta över när alla kurvor pekade stuprätt ned. Ändå har han alltid varit en politiker med tur, och det verkar som turen håller i sig.
Inte så att den amerikanska ekonomin står inför en dramatisk vändpunkt. Den höga arbetslösheten lär bita sig fast åtminstone hela nästa år. Ekonomin har visserligen börjat röra på sig, men det går långsamt. Och, som det påpekats många gånger, ingen president har omvalts när arbetslösheten, som nu, legat på nio procent.
Men politik är inte matematik. År 2000 borde enligt alla rimliga mått mätt vicepresident Al Gore ha valts till president. Den amerikanska ekonomin var urstark och arbetslösheten marginell. I stället – även om det skedde med minsta möjliga marginal och under tveksamma omständigheter – vann den oerfarne George W Bush. Al Gore var en usel kandidat: stel, rigid och humorlös. 2004 mötte Bush en politiker med i stort sett samma personlighet, träbocken John Kerry.
Med undantag för den stenhårda kampen mot Hillary Clinton under demokraternas primärvalskampanj 2008 har Barack Obama under hela sin politiska karriär bara mött i stort sett odugliga motståndare. Jag var med vid ett möte i Ohio med John McCain dagen efter det att jag hade sett Obama i aktion inför hundra tusen begeistrade demokrater. Det kändes plågsamt att beskåda den mekaniske, och gubbaktige McCain. Han var sinnebilden för det förflutna, Obama för framtiden.
Om några veckor inleds republikanernas primärvalskampanj, men under hela hösten har kandidaterna mötts i debatter och intrycket är tragikomiskt. Det har varit en uppvisning i inkompetens, oerfarenhet och personliga tillkortakommanden. Republikanska väljare börjar bli desperata allteftersom den ene efter den andre kandidaten – Michelle Bachmann, Rick Perry och nu senast Herman Cain – straffat ut sig.
I dagsläget står det mellan två män: den förre guvernören Mitt Romney och kongressens tidigare talman Newt Gingrich. Båda är erfarna och kompetenta politiker, men inger ändå farhågor bland republikanska gräsrötter. Romney hålls som en ärkepopulist, en man som gör allt för att bli vald men som inte står för någonting. Gingrich har till skillnad från Romney både utstrålning och bestämda uppfattningar, men är odisciplinerad, självupptagen och förknippad med 1990-talets politiska strider.
Republikanska väljare har alltså att ställning till en politiker som de inte känner någon entusiasm för, men som enligt opinionsmätningarna är den ende republikanen som kan ge Obama en match, eller en karismatisk men oberäknelig kandidat som kan stöta bort många väljare med sin lätt aggressiva framtoning.
Barack Obama har det mesta emot sig, men de politiska motståndarna är en av hans få tillgångar. Kalla det högre makters spel, kalla det tur: USA:s president kan mot alla odds se framtiden an med en viss tillförsikt.