Vem kontrollerar våldet i Iran?

Michael Kertes, en gång tullchef i före detta Jugoslavien under president Milosevic, avslöjade för mig hur han vid ett tillfälle hade beordrats att ställa upp som presidentkandidat. Man ville ge sken av att det förestående valet skulle ske på ett demokratiskt sätt. Men det höll på att gå galet. Han hade vid denna tidpunkt ett mått av folklig popularitet och många proteströstade sannolikt också mot Milosevic. Kertes höll på att vinna valet. "Vi var tvungna att kasta in den strategiska röstreserven av 700 000 döda eller ännu icke födda serber", berättade han skrattande för mig.
Hur många döda eller ännu icke födda iranier som deltog i det nyligen genomförda presidentvalet, lär vi aldrig få reda på. Ingen kan tro att de utlovade undersökningarna om valfusk, kommer att bedrivas så att sanningen kommer fram.

Det finns ett par effekter av det iranska valet som svenska medier inte har lyft fram på det sätt de förtjänar. Den första är frågan om vem som kontrollerar den våldsapparat som så effektivt sattes in för att stoppa protesterna. I en diktatur som Iran är förstås den frågan av största betydelse om man skall kunna bedöma den fortsatta politiska utvecklingen. Den omvalde presidenten Ahmadinejad sägs ofta vara styrd av de ledande mullorna och egentligen sakna en egen maktbas.
Det finns dock tecken på att han fortlöpande har styrt över resurser till det revolutionära gardet och den hemliga polisen på ett sätt som kanske köpt honom ett stort mått av lojalitet. Om så är fallet finns det anledning att se pessimistiskt på möjligheterna att Iran ändrar sin utrikespolitik eller avstår från att skaffa sig kärnvapen.
Att de omfattande protesterna skapat motsättningar också inom det ledande skiktet av mullor är uppenbart. Men det är högst sannolikt att utgången av en framtida maktkamp beror på vem som kan arrestera vem och hur länge det revolutionära gardet lyder de order som ges. Hur viktig den frågan än är, blir det nog bara utvecklingen i Iran som kan ge oss svaret.

Den andra effekten är att USA:s möjligheter att nå en uppgörelse mellan Israel och palestinierna har försvårats. Förbindelserna mellan Hamas och Iran förblir oförändrade. Den israeliska högerns invändningar mot en tvåstatslösning kan söka ökat stöd i argumentet att Iran utgör det avgörande hotet mot fred i Mellanöstern.
Israels premiärminister Netanyahu kommer att nyttja detta för att söka stöd hos dem i USA, som anklagar den amerikanske presidenten för att vara alltför mjuk mot Iran. I värsta fall finner vi nu att Ahmadinejad blir de israeliska bosättarnas största tillgång. I bästa fall får vi se en amerikansk president som förmår att hantera två frågor samtidigt i Mellanöstern. Både Iran och den palestinska frågan.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras. Med trupp på ön.

Bo Pellnäs