Nyligen firades den amerikanska högtiden "Memorial Day" i hela USA. En sorgens dag, då man hedrar de soldater som gett sina liv för sitt land. För de allra flesta amerikaner har Memorial Day sedan urminnes tider handlat om traditionsenlig camping, strandliv och flintastek, men det var helt uppenbart något som inte stämde denna Memorial Day. Dyster stämning och tal om det "förbannade kriget".
Tidningar fylls med gravallvarliga reportage. Stupade söner i Irak, och deras familjer. Sorgliga historier om de starka, modiga soldater som gått en lika grym som ofattbar död till mötes, för ett annat folks rätt att få leva i frihet och slippa förtryck och tyranni. Så låter den officiella historien, den version Vita huset vill förmedla till omvärlden.
President Bush firade Memorial Day med den traditionella kransläggningen på Arlington National Cemetary, där flertalet av de 2 400 soldater som hittills stupat i Irak ligger begravda. Till kransen bjöd presidenten på ett ångestladdat tal till alla anhöriga. I ren desperation citerar presidenten hjärtskärande brev som soldater skrivit hem till sina älskade flickvänner, fästmöar och fruar. Hjärntvättade brev från unga män som lärt sig att man kan klubba, spränga och skjuta fram frihet och demokrati. Presidentens retorik är som bekant tagen ur storfilmernas värld, och ett klassiskt skämt antyder att Bush verkar ha anlitat samma kille som skriver replikerna till actionfilmer som Armageddon, Terminator och Independence Day.
"Det finns de som vill ge upp den här kampen mellan de goda och onda. Jag säger att vi hedrar dem som redan stupat genom att fortsätta den kamp de startat." Finstilt budskap: Mera trupper, mera blod. Större krigsapparat. Det hade låtit bra, om det inte vore för att en majoritet av amerikanerna anser att soldaterna inte hade något där att göra från första början!
Ett föga uppskattat tal i skuggan av ett krig som alltmer liknar ett billigt tv-spel med onödigt mycket våld. Inte blir saken bättre av den rapport som vittnar om hur ett gäng marinsoldater löpte amok i staden Haditha, och kallblodigt mördade 24 civila och obeväpnade irakier, efter att ha sett en av sina egna stupa i november 2005. Uppgifter tyder på att hela fadäsen senare slätades över på hög militär nivå.
Tidskriften Time ägnar tre hela sidor åt denna skandal, som har kommit att bli den kanske mest pinsamma för USA sedan avslöjandena från fängelset Abu Ghraib. Amerikanska medier har varit snabba med att jämföra morden i Haditha med My Lai-massakern i Vietnam 1968, då 500 civila bybor mördades i en kallblodig militär attack.
Korpral James Crossan från North Bend, Washington var en av de marinsoldater som bevittnade händelsen i Haditha, och i en intervju med Seattle Post Intelligencer berättar han rakt ut att " Grabbarna blev blinda av hat och tappade kontrollen".
Jag är ingen expert på krigspsykologi, men något har gått fundamentalt snett i utbildningen av soldater när de attackerar det folk de har sänts över halva jordklotet för att skydda. Den ilska och respektlöshet som utmärker dessa marinsoldaters beteenden säger så mycket mer om Irakkriget än någon republikan vill medge. Vad hjälper det att presidenten lovar att ställa de ansvariga till svars för dessa vidriga handlingar? Skadan har troligtvis redan skett. Vem lyssnar på floskler om gott och ont nu? Den svartvita världsbild som Bush har gjort allt för att förmedla till omvärlden har just smält ihop till grå granatrök. Och inget tyder på att röken kommer att skingras inom en överskådlig framtid.
Krigshistorier av den här kalibern får det mesta att blekna i jämförelse. Vem bryr sig om några pojkar på Vaxholm som drattat runt med rumpan bar, poserande med granatgevär? SSU-ordförande på lyset som pucklas på av en dörrvakt. Jaha. Sjödin, vem? Tur är väl det, att vi i Sverige är så förskonade från skandaler av den amerikanska graden, att vi gott kan bjuda på ett par idiotmonopol, glömska statssekreterare och självgoda makthavare, utan att för den sakens skull stå med brallorna nere inför hela världen.
Man glömmer så lätt att det alltid kan vara värre.
Menna Hagigi | Juridikstudent i Uppsala och Seattle