Men Göran Persson sitter alltså kvar. Så börjar förhandlingarna med miljöpartiet och vänsterpartiet. Miljöpartiet har efter två tidigare val krävt att få ministerposter men varje gång fått avstå. Den här gången måste de få sina ministrar, annars gör sig partiet löjligt efter alla försäkringar. Man har faktiskt hotat att fälla regeringen annars.
Alternativet skulle vara en riktigt fet framgång för mp, t ex att Göran Persson lovar att stänga två kärnkraftverk under valperioden. Men absolut mest sannolikt är att Göran Persson säger nej. Då kräver miljöpartiet misstroendeomröstning.
De borgerliga partierna ställer upp, det blir majoritet för misstroendeförklaring och Göran Persson tvingas avgå. Förhandlingarna börjar om igen. Miljöpartiet kräver ministerposter, Göran Persson säger nej. Miljöpartiet börjar förhandla med de borgerliga partierna.
Fredrik Reinfeldt säger att det är omöjligt att samarbeta med miljöpartiet, ett parti som inriktar sin politik på att folk inte ska jobba. Miljöpartiet kan inte tänka sig att samarbeta med moderaterna.
Men Lars Leijonborg vill förhandla. Ett alternativ vore en regering med folkpartiet, kristdemokraterna, centern och miljöpartiet. Förhandlingarna drar ut på tiden.
Ytterst hemliga kontakter tas mellan socialdemokraterna och folkpartiet, men de ger inga resultat. Samtidigt pågår förhandlingarna mellan socialdemokraterna och miljöpartiet. Vänsterpartiet avvaktar.
Tiden går. Varför funderar inte Göran Persson på en minoritetsregering, alltså en regering som stöder sig på olika majoriteter beroende vilken fråga man behandlar? Det är svårt att tänka sig att de borgerliga alternativen skulle få majoritet i riksdagen särskilt ofta.
Men Göran Persson gillar inte osäkerhet. Stödpartier, en svensk uppfinning, är en modell som Göran Persson gillar, eftersom han då har en garanterad majoritet i de flesta fall. Samtidigt får stödpartierna - trots representation på tjänstemannanivå i departementen - inte bestämma. Det gäller inte minst utnämningar av tunga poster. Dem vill Göran Persson sköta själv.
Men problemet med stödpartier är att ingen vet vem som bär ansvaret för besluten. Miljöpartiet och vänsterpartiet är regeringspartier och i opposition samtidigt. Man kan inte ställa dessa två partier till svars för en politik som officiellt sköts av socialdemokraterna ensamma. Samtidigt kan socialdemokraterna mer inofficiellt skylla impopulära beslut på stödpartierna. Regeringspartiet går liksom i opposition mot sig själv och sina egna beslut.
Bäst för socialdemokraterna i valrörelsen är att inte behöva stå till svars för konstiga idéer i stödpartierna, inte behöva presentera något gemensamt valmanifest med stödpartierna eller ge något besked om vilken politik regering och stödpartier kommer att föra fyra år framåt. Total osäkerhet alltså, och möjlighet att avvisa alla komplicerade frågor om vilken politik samarbetet kommer att resultera i.
Hur kommer det att gå? Vinner alliansen är resultatet fullständigt klart. Blir det rödgrön majoritet kan man däremot inte veta någonting. Mycket talar väl för att Göran Persson då ändå till slut släpper in miljöpartiet och vänsterpartiet i regeringen och sedan så småningom avgår och låter efterträdaren ta hand om den rödgröna röran. Mindre sannolikt är att miljöpartiet förhandlar bort ministerposterna och accepterar nuvarande modell.
Ett annat resultat av en rödgrön majoritet i riksdagen skulle kunna bli att alliansen bryter ihop. Det gemensamma programmet gäller ju regeringsmakten, inte oppositionspolitik. Hur sannolikt är alternativet att samarbetet fördjupas? Det skulle kunna påskyndas av en ändring av valsystemet.
Gunvor Hilden, fristående kolumnist