Kommuner, landsting, regioner, staten. Hur ska framtidens sjukvård, äldreomsorg och skola organiseras? Vem ska fatta besluten och var ska de verkställas? Och hur ska pengarna räcka till?
Det är inga små frågor Sverige har att ta ställning till den närmaste tiden. Samhället förändras. Den största förändringen är att de äldre blir fler, främst beroende på att människor i dag lever längre. Men denna i grunden positiva utveckling innebär också att trycket på kommuner och landsting ökar. Behovet av vård och omsorg är i det närmaste oändligt, vilket gör att resurserna till dessa sektorer alltid kommer att vara för små. Varje skattekrona måste räcka så långt som möjligt.
Till samhällsutvecklingen hör också att orter på sina håll växer till städer, medan byar på andra håll avfolkas. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara. Men det skapar problem för den offentliga organisationen. Hur ska avfolkningskommuner kunna klara sina uppgifter lika bra som tillväxtkommunerna?
Ett bidrag till denna viktiga diskussion kommer från Sacos Gunnar Wetterberg (DN 18/8). I dag bestämmer staten med generella, öronmärkta och utjämnande bidrag de ekonomiska ramarna för kommuner och landsting. Dessa förväntas därefter leverera resultat. Detta system har sett sina bästa dagar.
Halva landets befolkning bor i de tre storstadslänen, som också bildar tre landsting. Resten av befolkningen är splittrad på 17 landsting (plus Gotland). Landstingen organiserar i dag främst sjukvård - men trots att det finns 20 landsting finns bara sex sjukvårdsregioner.
Det säger sig självt att en förändring är nödvändig. Wetterberg kommer med ett intressant förslag - att slå ihop landstingen till sex regioner och låta dessa få ta över fler uppgifter som kollektivtrafik och gymnasieskola.
Men det reser samtidigt nya frågor. Erfarenheten från de stora kommunsammanslagningarna visar att reformer som pådyvlas uppifrån möts av liten förståelse hos medborgarna. Det är inte bara Knivsta som har bildat egen kommun de senaste åren.
Likaså är det svårt att se hur exempelvis en geografiskt mycket stor Norrlandsregion skulle kunna skapa närhet till medborgarna, inte minst om beslutet växer fram i Stockholm och inte i Sundsvall och Storuman.
Mycket tyder på att dagens landsting har spelat ut sin roll. Och att samordna den statliga förvaltningen i stora regioner låter sig möjligen göras. Men de folkvalda organen måste ha nära kontakt med medborgarna. I det perspektivet passar storregioner illa - där är kommunalförbund och andra frivilliga samarbeten bättre.