Vem ska styra Tyskland?
Om en knapp månad, söndagen den 18 september, går det tyska folket till val. Valutgången som så sent som i början av sommaren såg ut att bli en promenadseger för den borgerliga oppositionen är nu mycket oviss.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Den sittande förbundskansler Schröders impopulära och misslyckade reformagenda har tvingat fram höstens nyval. Sedan flera år tillbaka har den tyska tillväxten varit obefintlig. Ett utfattigt Östtyskland, hög arbetslöshet och en omodern och ytterst kostsam välfärdsapparat har lett till stagnation i Europas ekonomiska motor. Tyskland är i skriande behov av reformer, men det folkliga stödet för det förändringsarbete som den rödgröna regeringen inlett har varit svagt.
Medborgarnas missnöje har hittills lett till att de valt att rösta fram kristdemokratiska ministärer i förbundsstat efter förbundsstat. Därför kontrolleras parlamentets regionala kammare nästan helt av oppositionen. Ständigt blockerad av oppositionen såg Gerhard Schröder inget annan utväg än att söka förnyat förtroende hos väljarna.
Sedan de första stegen mot nyval togs har mycket förändrats. När CDU nyligen offentliggjorde sitt skuggkabinett (som man väljer att kalla "kompetensteam"), var det på en förändrad politisk scen. Det tyska politiska landskapet har varit i stort sett oföränd-rat sedan mitten på femtiotalet. Med undantag för de grönas intåg på den politiska scenen i början av åttiotalet har de två tungviktarna, socialdemokratiska SPD och krist-demokratiska CDU, turats om att dominera landet.
De senaste månaderna har spelreglerna däremot ändrats. För första gången i det moderna Tysklands historia finns det nu ett vänsterparti som på allvar kan hota de etablerade tyska partierna. Sedan återföreningen har vänsteroppositionen utgjorts av det lilla PDS, arvtagare till Östtysklands kommunistiska enhetsparti. På grund av sin historia har partiet fått hålla till godo med missnöjda östtyskars nostalgiska sympatiröster.
Men sedan den förre socialdemokratiska ministern och partiordföranden Oskar Lafontaine tillsammans med exkommunisten Gregor Gysi lyckats ena missnöjda vänstersossar och PDS, finns nu ett starkt vänsteralternativ. På bara några månader har partiet gått från noll till uppemot tio procent. Främst är det SPD som tappar väljare, men även kristdemokraterna har förlorat till det nya Linkspartei.
I takt med det nya partiets framgångar har även förutsättningarna för ett maktskifte förändrats. CDU slår fortfarande SPD med hästlängder, men det är osäkert om rösterna kommer att räcka till egen majoritet tillsammans med koalitionspartnern FDP. Samtidigt är risken liten för att socialdemokraterna och de gröna sätter sig i regering tillsammans med Lafontaine och Gysi.
Det öppnar för en lösning som bara inträffat en gång tidigare på förbundsnivå, en så kallad "stor koalition" mellan socialdemokrater och kristdemokrater. En sådan regeringsbildning skulle vara ett nederlag för den tidigare så segervissa oppositionen, men
en räddningsplanka för Schröder och kompani. Merkels och CDU:s "kompetens-team" måste redan nu breddas för att vid en eventuell valseger göra plats för liberaler och bajerska kristdemokrater, men det är ingenting mot hur det skulle se ut med SPD som partner.
En sådan konstellation skulle också vara förödande för reformtakten. Båda partierna är i grunden positivt inställda till den tyska välfärdsmodellen, och ingen har något att tjäna på att initiera impopulära, men nödvändiga, reformer i ett sådant samarbete.
Tyskland behöver en stabil majoritet för fortsatta reformer. En seger för oppositionen vore därför bra för den tyska ekonomin, trots att det går att resa en rad invändningar mot andra delar av CDU:s politik. Man motsätter sig exempelvis ett turkiskt EU-inträde, och arbetet för jämställdhet är inte alls lika framträdande som hos SPD och de gröna. En borgerlig majoritetsregering skulle däremot ha stöd i bägge parlamentets kamrar för det nödvändiga
reformarbetet. Det behövs både för Tyskland och resten av Europa.