Ingen påstod att det skulle gå lätt. Men det gick heller inte att ha det som tidigare, att nyanlända i Sverige fördelades mellan invandrartäta kommuner som Malmö och Södertälje samt glesbygdsorter med tomma hyresbostäder. Bosättningslagen (1/3 2016) var en del av migrationsöverenskommelsen och innebar ett tvång för kommuner att ta emot nyanlända. Ju större befolkningen var och ju lägre arbetslöshet man hade, desto fler kunde man ta emot.
Ingen sade rent ut vad alla visste. I attraktiva storstäder med gott om jobb fanns också en skriande brist på bostäder. Med hyreskontrakt för nyanlända skulle ungdomar och andra utsatta grupper, som exempelvis skulle slussas ut från institutioner eller behandlingshem, få det ännu svårare att hitta bostad. Regeringen slätade över problemen. Dels var kontrakten tillfälliga under etableringsfasen (vilket inte sades uttryckligen, men det har tolkats så), dels skulle det byggas många fler billiga hyresrätter med de nya statliga subventionerna.
Två år går fort och nu ser vi resultaten i Uppsala. Så många billiga hyresrätter finns det inte. Det går att få en bostad relativt snabbt i något av de nybyggda områdena, men hyresnivåerna avskräcker många. I exempelvis Gottsunda är kötiden för en lägenhet åtta-nio år. Och Uppsalapolitikerna står handfallna när hyreskontrakten för de nyanlända är på väg att gå ut (UNT 14/3). Ska man göra 480 barnfamiljer hemlösa eller ska de gå före många års köande för ett attraktivt förstahandskontrakt?
Två partier låtsas som att det finns någon konflikt. Miljöpartiet vill att de tillfälliga kontrakten blir permanenta. Sverigedemokraterna vill att de upphör. Övriga partier tvekar och erkänner dilemmat. Hur man än vänder sig riskerar det att bli fel. Väldigt fel.
Någon större ledning ges inte av den gemensamma organisationen Sveriges kommuner och landsting (SKL) vars utgångspunkt är att ”nyanlända inte ska särbehandlas”. Men så behöver man inte heller se barnfamiljerna i ansiktet. Per-Arne Andersson säger till UNT att kommuner med gott om bostäder kan ta emot fler och att man fördela ”resten” på andra kommuner. Precis det man ville komma ifrån för två år sedan, alltså.
Det mesta lutar väl åt att hyreskontrakten i Uppsala förlängs, utan att för den skull bli permanenta. Men hur länge? Tills familjen integrerats och hittar en bostad på egen hand, vilket kan ta ett antal år? Å andra sidan förlängs integrationsprocessen ytterligare om man till exempel hittar lösningar med enklare bostäder utanför stadsmiljön.
I vågskålen finns också den andra gruppen, unga och utsatta som varit längre tid i Sverige eller till och med är födda här. Till skillnad från nämnda barnfamiljer är de mindre synliga, men om samhället ska hålla ihop kan inte heller dessa bara köras över. Många kommuner står nu inför ett olösligt dilemma och någon hjälp från staten är inte att vänta.