Många utgick från att maktskiftet i Irak skulle bli rent formellt. Ockupationsmakten skulle helt enkelt tillsätta de personer den önskade och fortsätta att dra i trådarna bakom kulissen.
Och visst är det sant att den nya irakiska regeringen har begränsade befogenheter. Detta är delvis en följd av ockupationen, delvis en naturlig konsekvens av att regeringen bara är en interimsregering. Den ska styra landet till dess allmänna val hållits och en parlamentariskt förankrad ny irakisk ledning kan tillträda. Går allt som planerat så kommer detta att inträffa senast i början av 2005.
Men utvecklingen i Irak de senaste månaderna har medfört att USA och dess allierade inte längre kan styra händelseförloppet riktigt på det sätt man avsåg. Upproren bland sunnimuslimska grupper som fortfarande identifierar sig med den gamla regimen och bland shiamuslimska extremister har tvingat USA att omvärdera hela sin militära taktik i Irak. Avslöjandena av tortyr och övergrepp som har begåtts av i första hand amerikanska trupper har berövat ockupationsstyrkorna det mesta av det stöd de från början hade från många vanliga irakier som plågats under Saddam Hussein.
Brytningen mellan USA och den av det amerikanska försvarsdepartementet omhuldade förre exilpolitikern Ahmed Chalabi visar med all önskvärd tydlighet att den amerikanska Irakpolitiken ända från början innehållit allvarliga felbedömningar.
Också de personer som ingår i den regeringen, liksom den nye presidenten, har goda förbindelser med USA. I många fall har de också levt i exil under lång tid. Men man ser inte desto mindre konturerna av en dragkamp mellan det nu avskaffade styrande rådet och ockupationsmakten - liksom av en dragkamp mellan det styrande rådet och FN:s sändebud Lakhdar Brahimi.
Brahimi har på Kofi Annans uppdrag genomfört konsultationer i syfte att kunna presentera en ny regering före månadsskiftet juni-juli, då Irak ska återfå sin formella suveränitet. Det styrande rådets medlemmar har säkert fruktat att ställas åt sidan och har därför till mångas överraskning kunnat enas om en ny regering på egen hand. Men denna oväntade utveckling innebär samtidigt att rådet - och den nya regeringen - försöker ta initiativet också från USA.
Den nye utrikesministern har rest till FN för att kräva "fullständig suveränitet" för landet i nästa Irakresolution och den nya presidenten uttalar sig på liknande sätt.
Om den nya regeringen på detta sätt kan stärka sin legitimitet inför de kommande valen återstår att se. Men det är ett faktum att dess sammansättning präglas av strävan efter balans och rimlig representation för alla folkgrupper. Ingen irakisk regering lär lyckas med sitt uppdrag om inte detta villkor är uppfyllt.
Lika sant är att ingen irakisk regering lär lyckas med sin uppgift om den inte verksamt kan bidra till att ordning och säkerhet i landet återupprättas. Men något alternativ till ockupationstrupperna när det gäller att hålla tillbaka de väpnade extremister som nu dagligen genomför bombattentat och annat finns knappast.
Felbedömningar, i synnerhet på amerikansk sida, har bidragit till det kaos som nu råder i Irak. Det är det verkliga problemet för landets nya regering.