Vem uppfann egentligen folkpensionen?
Hedin eller Bismarck? Vem uppfann folkpensionen? Sjukförsäkringen?Många blir förvånade när de får klart för sig att det första land som införde något som kan kallas för moderna socialförsäkringar var Tyskland på Bismarcks tid.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men i andra länder än Tyskland lanserades socialförsäkringarna av politiska krafter som bekämpade frihetsinskränkningar och såg med sympati på arbetarrörelsens strävanden. Både i England och Sverige var socialförsäkringar en tanke som drevs av liberala politiker, medan högern föredrog strikt behovsprövade understöd och många socialister precis som Bismarck trodde att sociala trygghetsreformer skulle förhindra revolutionen.
I veckan som gick uppmärksammades hundraårsdagen av den liberale pionjären Adolf Hedins bortgång med ett seminarium i folkpartiets regi i riksdagshuset. Temat var socialförsäkringarnas framtid.
Om någon enskild svensk kan beskrivas som socialförsäkringsidéns upphovsman i vårt land så är det Adolf Hedin. Det finns knappast någon seriös och utförlig framställning av det sociala trygghetssystemets framväxt i Sverige som inte utgår från Hedins berömda riksdagsmotion 1884 om ålders- och olycksfallsförsäkring för arbetare. Hans betydelse som banbrytare var också allmänt erkänd i hans samtid — när han jordfästes bars kistan av två liberala och två socialdemokratiska riksdagsmän, Fridtjuv Berg, David Bergström, Carl Lindhagen och Hjalmar Branting, av Publicistklubbens ordförande Erik Rinman och av Dagens Nyheters huvudredaktör Otto von Zweigbergk.
Av den uppslutningen, liksom av att Stockholms gator fylldes av tiotusentals människor som följde sorgetåget, kan man lätt dra slutsatsen att Adolf Hedin under sin politiska gärning vunnit mängder av vänner och allierade. Men så var det inte. Under långa perioder var han tvärtom isolerad och hade få meningsfränder i riksdagen.
Hedin växte upp i Närke i nära kontakt med de liberala kretsar som organiserade de s k reformmötena i Örebro på 1840-talet och gick vidare till studier i Uppsala. Men när den stora representationsreformen väl genomfördes och ståndsriksdagen avskaffades 1866 var Hedin besviken. De äldre liberalerna orkade inte driva igenom de större reformer som det nya systemet skulle möjliggöra. Ett år in på den nya riksdagen publicerade han artikelserien Hvad folket väntar af den nya representationen — femton bref från en demokrat till den svenska riksdagens medlemmar.
Breven gavs snart ut i bokform och har till hundraårsminnet av Hedins död utgivits på nytt under medverkan av Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål.
I de femton breven finns nästan hela det politiska program som Hedin gjorde till sitt när han själv invaldes i riksdagen 1869 — allmän rösträtt, upprustning av skolan och den högre utbildningen, lika rätt i alla avseenden för män och kvinnor, ett modernt försvar, kamp mot byråkrati och mot politiseringen av regeringens utnämningsmakt, bättre riksdagskontroll av regering och myndigheter, kamp mot klasslagstiftning som den beryktade "lösdriverilagen".
Under några år samlades Hedin och ett antal meningsfränder i det Nyliberala partiet. Men partiet upplöstes och medlemmarna sökte sig till andra grupper innan en större liberal samling ägde rum under 1900-talets första år. Under trettio års tid blev Hedin en enmansopposition mot mer eller mindre konservativa regeringar. Han fick ständigt ta emot uppvaktningar från utsatta människor och sågs som de fattigas och rösträttslösas talesman gentemot överheten. Attackerna i kammaren byggde alltid på överväldigande bevismaterial.
När regeringen Gillis Bildt 1889 försökte införa en svensk version av Bismarcks socialistlag — allmänt kallad munkorgslagen — var Hedin en av de liberaler som ledde motståndet i riksdagen. Medan Bismarck ville reformera för att binda arbetarklassen till det bestående samhället ville Hedin se en allmän frigörelse som också innefattade arbetarna.
Många av Hedins krav har med tiden genomförts. Men hans analyser av byråkrati, maktmissbruk och intressepolitik känns ofta skrämmande aktuella. I en tid med andra motsättningar påminner Hedins krav på "frihet och rättvisa åt meninge man" om den liberala idétraditionens ursprung.