Vem vet hur världen ser ut 2022?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Egendomligt nog väger man ofta in andra länders säkerhetspolitiska situation när man bedömer deras handlingsmöjligheter. Men inte Sveriges, för på något sätt stör det vår bild av landet som Sörgården i världen. Detta trots våra historiska erfarenheter.
Under det kalla krigets balanssituation öppnade vårt starka försvar en rad möjligheter för vår utrikespolitik. Trots vissa förödmjukelser, som till exempel vår tystnad när det gällde Raoul Wallenberg, lyckades vi i allmänhet stå fria från sovjetiska försök att styra vår politik. Vi kunde till
exempel bli medlemmar i EFTA utan de blockeringar som Sovjetunionen skapade för Finland. Olof Palme kunde kritisera USA under Vietnamkriget trots den reaktion som möjligen kunde förutses. USA:s behov av ett starkt svenskt försvar vid Östersjön hindrade sanktioner mot oss.
Det andra förhållandet som förtigs är den mycket långa tid som krävs för att bygga upp en försvarsmakt värd namnet. Försvarsberedningens reaktioner på ÖB:s perspektivplan avslöjar hur störd man är redan över att ÖB studerar ett alternativ med ökade militära resurser för att kunna möta mindre hot i närområdet. "Det är bara ämnat att skapa panik", säger Allan Widman (fp). "Det finns inga hot mot Sverige inom tioårsperioden", hävdar Håkan Juholt (s). Vad som kan bli fallet efter tio år tiger han visligen med.
Sedan återupprepar man nedrustarnas mantra: "Sverige försvaras i Afghanistan." Detta fast vi alla inser att insatser i Afghanistan inte alls påverkar läget runt Östersjön eller på Nordkalotten. Troligare är att vår närvaro i Afghanistan snarare ökar än minskar risken för terrordåd mot Sverige.
Försummar vi hot i vårt närområde och hamnar i besvärligt läge, återstår bara ett medlemskap i Nato. Det är därför egendomligt att Natomotståndare oftast är de som mest motsätter sig att vi stärker vårt försvar. Detta gäller dock inte Allan Widman. Tolkar man honom en smula elakt, kan man tro att han är emot en nationell försvarsuppbyggnad just därför att brister där förr eller senare tvingar oss att göra precis det Allan Widman vill - söka medlemskap i Nato.
I själva verket vet ingen hur Nato utvecklas på sikt. Från att ha varit ett försvarsförbund för västmakterna i en bipolär värld, har Nato blivit en stödorganisation för amerikansk utrikespolitik. Detta förhållande består så länge EU inte förmår att bygga upp en egen militär förmåga.
En sak är alldeles säker - vår nationella säkerhet kommer alltid att ytterst grundas på vår egen styrka och inte på ett medlemskap i EU eller i Nato. Vår ekonomiska kraft, vår politiska stabilitet och vårt försvars utformning är grundvalarna för Sveriges framtid och säkerhet. Att vi sedan agerar tillsammans med våra allierade i EU och att det kan förenas med ett medlemskap i Nato, är en helt annan sak.
Men det är naivt att hävda att det inte finns några hot mot Sverige inom tioårsperioden och envist blunda för att Ryssland steg för steg återtar rollen som en ekonomisk och militär stormakt i vårt närområde. Vanligt sunt förnuft säger att vi gradvis inte bara måste följa utvecklingen utan även anpassa oss till den.
Vi kan inte vänta till dess att det redan har uppstått ett hot, så starkt att inte ens en försvarsberedning kan blunda för det. Man måste vara förberedd redan när det uppstår. Om inte, hamnar vi i en situation där vi under lång tid kan bli känsliga för politiska påtryckningar utifrån.
Detta hindrar inte att internationella insatser under den närmaste framtiden är försvarets viktigaste uppgift. Men vi måste skapa ett utrymme i försvarsbudgeten för att bygga en materiell och personell handlingsfrihet och en efterhand ökande beredskap de närmaste tio åren.
Det ger oss en chans att se hur både Ryssland och Nato utvecklas utan att vi plötsligt finner oss stå helt nakna i en utsatt position.