"Det finns inget stöd i den vetenskapliga litteraturen för att en tidig dagisdebut skulle ha någon positiv betydelse för barnens utveckling som inte uppkommer i samma utsträckning om barnet börjar på dagis något senare," skriver han.
Per Kågeson vänder sig också mot tanken att ett generöst vårdnadsbidrag skulle ge ett stort skattebortfall. Det hänger ihop med antalet vikariat, menar han. Enligt hans egna beräkningar skulle den samhällsekonomiska effekten bli positiv om man tar hänsyn till att en senare dagisdebut skulle ge färre sjukdagar för barn och föräldrar.
Saken är alltså klar: Fakta visar att barn ska börja dagis vid tre år och att mycket generösa vårdnadsbidrag inte ger staten stora kostnader. Eller?
Då kastade sig professor Bengt-Erik Andersson vid Lärarhögskolan in i debatten. Han har forskat själv och studerat 100 barns utveckling vid åtta, tretton, sexton och tjugofem års ålder med hänsyn till vid vilken ålder de började på dagis. Resultaten förvånade honom själv.
Det visade sig nämligen att de som börjat tidigt i barnomsorgen uppvisade en bättre social kompetens än övriga barn. De klarade sig också kunskapsmässig bättre i skolan och deras skolanpassning var betydligt bättre än andra barns. Och fördelarna fanns kvar ända upp till 25 år ålder. Även om man räknade bort olikheter i föräldrarnas utbildning och inkomster fanns det fortfarande en skillnad till fördel för de barn som började på dagis före ett års ålder.
Flera andra svenska undersökningar har senare kommit fram till samma resultat, skriver Bengt-Erik Andersson, som också åberopar internationella studier. Avgörande är kvaliteten i barnomsorgen, betonar han.
Vem har då rätt? Mina egna erfarenheter är nog snarare på Bengt-Erik Anderssons linje. Fram till skolstarten sköttes jag av en älskad barnflicka. Ingen mamma kunde mer än hon ha engagerat sig i min utveckling eller stöttat mig bättre. Men så många jämnåriga barn träffade jag inte. Därför blev skolstarten en chock. Jag hade ont i magen varje skolmorgon och grät åtminstone en gång varje dag. Det tog år innan jag kände mig accepterad i klassen. Det första skolåret hade jag alla barnsjukdomar plus en direkt livshotande lunginflammation.
Mina egna döttrar började på dagis vid sju månaders ålder. Inskolningen gick perfekt. Aldrig lämnade jag ett gråtande barn på dagis som så många andra mammor tvingades göra. Visst var mina barn sjuka den första tiden men sedan immunförsvaret växt till var de alltid bland de allra friskaste. Skolstarten märktes knappast, det var ju dagiskompisarna som blev klasskamrater. Och det gick bra för dem senare i livet. Deras sociala kompetens har gjort dem attraktiva på arbetsmarknaden.
Detta är förvisso inget bevis. Per Kågeson anser att Bengt-Erik Anderssons underlag är för litet för att bevisa något. Och visst får infektionskänsliga barn problem på dagis. Säkert vet föräldrarna bäst. Och om föräldrarna själva känner skuldkänslor för att de lämnar barnen på dagis påverkar det säkert barnen negativt.
Men det betyder ju inte att det för stat och kommun är likgiltigt om föräldrarna jobbar eller inte. Per Kågesons ekonomiska beräkningar övertygar inte. Staten har ett intresse av att folk jobbar och bör därför utforma sitt stöd därefter.
De föräldrar som vill stanna hemma tills barnen är tre år ska naturligtvis göra det, men de kan inte räkna med att få betalt för det.
Gunvor Hildén | fristående kolumnist