I veckan tog sig Eva Joly förbi sina gröna medtävlare. Det är starkt gjort. Eva Joly är född i Norge och flyttade som 18-åring till Frankrike som au pair. Sedan dess har hon imponerat på fransmännen som korruptionsutredare under Elf-skandalen [ett franska oljebolag] och som EU-parlamentariker från 2009.
Valet av Joly vittnar om efterfrågan på integritet och rakryggat motstånd mot trixande korruption. Men det visar också på en fransk öppenhet för politiker från andra länder, så länge som man kan det franska språket, kulturen och samhället det vill säga. Även nu sittande president Nicolas Sarkozy har invandrarbakgrund, med en far från Ungern.
Men någon segerchans har knappast Eva Joly. De gröna är outsiders i fransk politik och långt ifrån så folkliga som det svenska Miljöpartiet. Starkare stöd har då främlingsfientliga Marine Le Pen för Front National, som med sin någon mjukare framtoning samlar flera röster än den ännu hårdförare pappan, Jean-Marie Le Pen. Här finns likheter med den svenska politiska kartan - Sverigedemokraterna seglade upp i opinionsmätningarna först sedan de mjukat upp sin image.
Medan nuvarande president Nicolas Sarkozy stretar i motvind är socialisterna ännu segertippade, men vem som tar täten i den klungan är ännu oklart. Den förre IMF-chefen får nog räknas ut. När åklagaren i New York slog till reträtt började man visserligen spekulera om en come-back för Dominique Strauss-Kahn, men bilden av en obehärskad machoman dröjer ändå kvar. Nu har han dessutom blivit anmäld av en fransk journalist, Tristane Banon, för sexuella trakasserier under en intervju 2002. Som politiker har han imponerat, men fångad i rättsliga processer för sexuella övergrepp på ömse sidor om Atlanten lär han ändå stöta bort många.
Socialisterna ska nu genomföra ett provval, och där är det inte bara medlemmar som kan rösta. Alla som intygar att de stöder vänsterns grundvärderingar får delta, och det ger många även utanför partiet en chans att påverka. Idén är inte orimlig. Eftersom franska presidentval genomförs i två omgångar där väljarna får möjlighet att ta ställning mellan de två högst placerade kandidaterna från första omgången i en andra omgång. Vad socialisterna nu möjliggör är att väljare som i slutändan vill stödja partiet får säga sitt redan från början.
På högerkanten har man muttrat mycket över denna procedur, men det är nog mest av avundsjuka. Här kan man inte gärna ordna provval eftersom ett ifrågasättande av den sittande presidenten Sarkozy skulle uppfattas som illojalt. Samtidigt tvivlar många på att den hårt kritiserade Sarkozy kan omväljas. Opinionsmässigt ligger han sedan länge långt efter.
Borgerliga medtävlare är heller inte någon bristvara. Förre statsministern Dominique de Villepin fnyser åt Sarkozy och aviserar öppet sitt intresse. Hans efterträdare François Fillon är mer försiktig, men mycket populär. I mittfältet lurar mittenpolitikern François Bayrou och Jean-Louis Borloo från den borgerliga utbrytargruppen Alliansen.
I det socialistiska provvalet handlar förstås mycket om vem som bedöms som mest valbar. Sarkozys senaste motkandidat Ségolène Royal är charmig och mittenorienterad men har inte samma stöd som förr. Toppfavorit är i stället hennes före detta make François Hollande och därnäst partiets nuvarande ordförande Martine Aubry. Ideologiskt står de varandra nära, Aubry kanske något snäpp till vänster om Hollande.
Den öppna valprocessen är uppiggande och ger väljarna i Frankrike en chans till inflytande som saknas i andra länder, där utkorandet av nya ledare mest hanteras av enhälliga valberedningar och lika enhälliga partikongresser.
Så vem har uthållighet att ta sig hela vägen fram till Elysée-palatset? Med så lång sträcka kvar finns möjlighet till flera omkörningar. Än återstår många etapper.