Vi är förlorade om vi inte tror på förbättring

Paul Bremer, den förste amerikanske ståthållaren i Irak efter invasionen 2003, hade två tumregler för krisen i Irak. Han kallade dem "Bremers lagar för livet i Irak". Den första var: Om du får goda nyheter, så innebär det vanligtvis att du inte är rätt eller fullt informerad. Bremer var medveten om att Iraks väg till demokrati var beroende av kompromissviljan bland landet olika etniska och religiösa grupper. En god nyhet han ville höra var att irakierna försöker lämna Saddamtidens orättvisor bakom sig och hand i hand bygger framtiden. Men snart insåg han att vissa saker kan ett folk inte glömma. 30 år av Saddam Husseins brutala polisstat, folkmord och massgravar hade odlat hat och hämndlystnad mellan olika folkgrupper och omintetgjort deras vilja till kompromiss och samarbete.

Bremers andra tumregel var: När du tror att situationen inte kan bli värre, så kan den bli det. Under juni 2004 när ockupationen av Irak formellt upphörde och Bremer lämnade landet, dödades i
genomsnitt cirka 500 civila irakier av våldet varje månad. I dag mördas ungefär 100 irakier varje dag. Majoriteten av dem är offer för ett etniskt och religiöst inbördeskrig som varken USA eller den folkvalda irakiska regeringen kan stoppa. Enligt uppskattningar gjorda av International Organization for Migration, tvingas 9 000 irakier att fly sina hem varje vecka. Ingen vet riktigt var alla dessa människor tar vägen och hur de klarar sig. Cirka 30 irakier blir kidnappade varje dag och lösesumman för att befria en kidnappad person är på 30 000 amerikanska dollar.

Religiösa miliser styr många delar av Irak. I sunnidominerade områden, såsom staden Ramadi, tvingar anhängare till Bin Ladens al-Qaida civilbefolkningen att leva under strikta islamistiska lagar. Iraks lagar gäller i praktiken inte där. I shiadominerade stadsdelar i Bagdad hotas och mördas människor som dricker alkohol, eller par som umgås i enskildhet utan att vara förlovade eller gifta.

Det sekteristiska våldet växer i omfattning och grymhet. Lik, enskilda eller tiotals tillsammans, övergivna och dumpade under nattens mörka timmar, hittas överallt i Bagdad. På trottoarer, vid sophögar, vid vattenavlopp, i floden Tigris, på motorvägar, under broar, och utanför skolor. Händerna bakbundna. Ögonen uppspärrade av skräck. Kallblodigt avrättade. Sönderbrända, lemlästade, blodiga kroppar. Ibland hittar man bara ett huvud. Ibland en kropp utan huvud. Bårhusen har inte plats för fler lik. Enligt rapporter från irakiska medier finns det till och med incidenter där läkare låter sina patienter att dö, när de upptäcker att patienten har en annan religiös tillhörighet än de själva.
Det Irak Bremer lämnade år 2004 ser i dag i många irakiers ögon ut som ett paradis. Men det värsta av allt är vetskapen att det kan bli ännu värre.
Trots medvetenheten om att våldet inte gynnar någon, tycks såren efter Saddams era, hatet och viljan att hämnas, vara starkare än viljan att förlåta och försona. Trots minnen från 30 år av Saddams blodiga sätt att styra, tycks viljan att med kulsprutor och handgranater skjuta sig fram i maktens korridorer vara större än samsämja och syskonskap.
Ibland tänker jag att Gud har skapat irakierna enbart för att gråta. Detta land som en gång var civilisationernas vagga, där skriftspråket uppfanns och de första lagarna stiftades för cirka 5 000 år sedan, har förvandlats till ett slagfält där varje flod, varje växt, varje dadelpalm, varje hus och varje människa i dag luktar blod och bär en sorg och en inre tomhet som ingen kraft i världen tycks kunna fylla.

Vad kan vi göra? Ska vi låta hatet krossa en av världens äldsta civilisationer? Jag tror att medan Europa, USA och FN kan göra det lätt för sig, förklara Irak som en förlorad sak, dra tillbaka sina trupper och hjälporganisationer och lämna landet åt våldets öde, så måste vi välja den svåra vägen. I de värsta av alla tider måste vi tro att en förbättring är möjligt och att det är upp till oss att åstadkomma den. Förlorar vi hoppet så har vi förlorat kampen.