Vi är inte omutbara
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det finns en utbredd föreställning att korruption i stort sett inte förekommer i vårt land. Till stor del är det också en korrekt bild, som bekräftas av den internationella antikorruptionsorganisation Transparency Internationals ranking över länders korruptionsgrad. Vi får 9,2 poäng på en skala där 10 poäng betecknar ett land helt utan korruption, vilket placerar oss på sjätte plats. Våra nordiska grannar ligger på samma höga nivå, medan ett land som Frankrike inte når upp till mer än 7,5 poäng och en artondeplats. I botten på listan lyckas länder som Turkmenistan och Bangladesh inte ens skrapa ihop 2 poäng.
Men att korruption är ovanligt i dag är ingen garanti för att det inte blir vanligt i morgon. Därför finns det anledning att ta Riksrevisionens rapport Skydd mot korruption i statlig verksamhet på största allvar.
Myndigheten har granskat ett antal statliga bolag och myndigheter, som Apoteket, Svenska Spel och Banverket. Och Kjell Larsson konstaterar att staten ofta lämnar dörrarna på vid gavel. Samtidigt som alla är eniga om att korruption inte får förekomma saknas effektiva system för kontroll att så inte sker. Det hela bygger på att inga tjuvar passar på medan man är borta. Eller annorlunda uttryckt: att medarbetarna är trogna, lojala och omutbara.
Problemet med korruption är att det räcker med ett fåtal fall av mutor eller annat fuffens för att allvarligt skada tilltron till myndigheter eller företag. Det saknas ju heller inte exempel på omfattande skandaler i den statliga affärsvärlden. Tänk bara
på de många muträttegångarna kring Systembolaget.
Riksrevisionens granskning visar att skyddet mot korruption oftast kommer långt ner på myndigheternas och de statliga bolagens prioriteringslistor. Det är ofta en ensam person som har ansvar för stora inköp eller produktval. Rutiner för att granska besluten i efterhand saknas.
Det finns en föreställning att allt som stavas uppföljning och kontroller är att sätta en stämpel på folk, eller åtminstone misstänkliggöra dem. Den märks redan i skolan, där somliga verkar mena att redan förekomsten av ett prov innebär en alltför stark press på att man måste prestera något.
På samma sätt har det länge låtit i debatten om fusk med offentliga bidrag. För ett decennium sedan "visste" man att ingen medvetet tog ut för mångadagar för vård av sjukt barn eller arbetade medan man kvitterade ut a-kassa eller sjukpenning. I dag vet vi — förhoppningsvis — bättre.
Det är ju just för att värna det stora flertalet som gör rätt för sig — som inte fuskar och inte ger eller tar emot mutor — som bättre kontroll behövs.
Men korruption kan också handla om annat än rena penninggåvor till tjänstemän i statliga bolag eller verk. De svenska reglerna för utnämning av statliga chefer öppnar för både godtycke och vänskapskorruption. Statsminister Göran Persson kan ge vem han vill ett toppjobb inom staten. Utnämningen sker helt utan insyn, utan att jobbet utannonseras eller att man i efterhand kan granska varför en viss person fick jobbet. Frånvaron av kontroll är i sig inte detsamma som att korruption faktiskt förekommer, men bristen på öppenhet gör att det är svårt att värja sig för misstanken att det någon gång har varit andra kriterier än "förtjänst och skicklighet" som har fällt avgörandet.
Regeringen har hittills valt att ta lätt på denna kritik. FN:s internrevisor, Inga-Britt Ahlenius, menar att Sverige bryter mot FN:s resolution mot korruption. En mer ödmjuk inställning i en så allvarlig fråga hade varit klädsam.