Min meddebattör (en kulturskribent i Dagens Nyheter) verkade i stundens inspiration nästan hålla med om att tidningarna borde kvotera sidorna efter religion. Men tanken är naturligtvis befängd. Och det beror bara delvis på det totala missförstånd om tidningars roll och uppgift som förslaget avspeglar.
Tidningar finns därför att de försöker tillgodose ett medborgarintresse som går utöver alla de specialintressen, åsikter och övertygelser som läsarna också har. Människor vill veta vad som har hänt och journalister försöker berätta vad som har hänt.
Olika människor kan uppfatta händelser olika, olika påståenden om verkligheten kan stå mot varandra — men tidningens uppgift är inte att systematiskt tolka händelserna enligt en på förhand bestämd mall utan att försöka ge en så allsidig bild som
möjligt av en komplicerad verklighet. Tolkningar och politiska kommentarer, inlägg och motinlägg, görs på ledarsidan och debattsidan men inte på nyhetssidorna. Ingen reporter skulle acceptera att anställas på religiösa meriter i stället för journalistiska eller att bara skriva för läsare med en viss religion. Läsarna kräver, med rätta, att journalistens uppfattning inte ska färga av sig i rapporteringen. Medborgarintresset — att få veta vad som har hänt — är det som räknas.
Men under föreställningen om religiöst "kvoterade" sidor i dagstidningen finns en mer grundläggande tankefigur. Den indiske ekonomen och nobelpristagaren Amartya Sen har i en just utkommen stridsskrift attackerat den tendens att identifiera människan med hennes religion som brett ut sig i både politik och samhällsvetenskap. Tankefelet är detsamma som ligger bakom den bekanta föreställningen om "civilisationernas kamp".
@3a Text:Människor är komplicerade och mångsidiga. Man kan vara missionsförbundare, feminist, anhängare av hälsokost, socialdemokrat eller folkpartist, hundägare, motståndare till plågsamma djurförsök och hundratals andra saker på samma gång. I vissa situationer är en identitet viktigast, i andra situationer en annan. Inebörden av varje identitet kan ändras, vissa identiteter överger man medan andra kommer till. Att påstå att en enda av alla tänkbara identiteter är den som räknas är att krympa människor till oigenkännlighet.
Skulle man acceptera att religion i alla lägen är överordnad andra identiteter så uppstår omedelbart ett annat problem: Hur definierar man religionen? Talar Livets ord eller Svenska kyrkan för "de kristna"? Är Irans styrande mullor de riktiga företrädarna för shiitisk islam, medan alla de iranier som vill ha demokrati, yttrandefrihet och religionsfrihet ska ignoreras? Och hur förklarar man rent politiska intressekonflikter i olika länder, oavsett vilken religion som dominerar, om religionen samtidigt
påstås vara så viktig att inga andra identiteter finns? Risken är naturligtvis överhängande att det i varje läge blir de mest rigida som kräver tolkningsföreträde — i praktiken samma personer som har minst insikter om den rikedom på skiftande perspektiv som finns inom alla stora religioner.
Även religionen förkrymps om vi försöker reducera människor till en enda, religiöst definierad, identitet. Idén om distinkta "civilisationer", tydligt avskilda från varandra genom inbördes oförenliga normsystem innebär att man bortser från alla verklighetens variationer och från det inbördes utbyte mellan olika kulturer som alltid pågått. Och det blir inte bättre för att man talar om dialog mellan dessa förment oförenliga värdesystem. Det är i själva föreställningen om distinkta "civilisationer" utan närmare beröringspunkter med varandra som felet ligger.
Att påminna om detta vid en helg som är central för två världsreligioner har plötsligt blivit nödvändigt.
Amartya Sen
Identity and Violence (Norton, New York och London 2006)
Identity and Violence (Norton, New York och London 2006)