Men det är en logik som förutsätter att det ekosystem man vill skydda inte redan slagits ut. Det finns exempel på att sjöar och andra mindre vattendrag drabbats av ett ekologiskt "regimskifte" till följd av allt för stora utsläpp, t ex av gödningsämnen. Kan detta också hända med Östersjön?
I en rapport från den statliga Miljövårdsberedningen (Strategi för hav och kust, MVB:s PM 2005:1) lyder sammanfattningens centrala formulering så här:
"Trots betydande insatser med kväve- och fosforrening i reningsverk, ett framgångsrikt luftvårdsarbete och åtgärdsprogram inom jordbruket kan i princip inga förbättringar mätas i tillrinnande vatten eller i haven, varken i ytvatten eller i djupvatten."
Det handlar i första hand om Östersjön, även om liknande problem också finns i Västerhavet. Östersjöns enda förbindelse med världshaven i övrigt går genom de trånga passagerna i Bälten och i Öresund. Tillförseln av syrerikt saltvatten utifrån är således mycket begränsad och har uppenbarligen varierat starkt över tiden.
Under hela 1900-talet, fram till 1980, var sådana inflöden av syrerikt vatten vanliga. De senaste 25 åren har de varit mycket ovanliga. Den sannolika förklaringen är klimatvariationerna på norra halvklotet, vare sig dessa beror på människans verksamhet eller på olika naturliga förlopp (eller på en kombination av dessa).
Syrebrist på Östersjöns botten uppträdde av och till fram till 1950-talet, då problemet under en kort period växte dramatiskt. Sedan dess har ingen större eller mer långvarig förbättring skett. Ännu en ökning har skett efter
1995 och den bottenareal där syrebrist råder motsvarar enligt Miljövårdsberedningens rapport i dag femton gånger Gotlands yta.
För att förklara detta räcker det inte att hänvisa till klimatförändringar som påverkar inflödet av syrerikt vatten. Det stora problemet är utsläppen av kväve och fosfor från jordbruk, trafik och andra mänskliga aktiviteter. Här ser vi en annan logik: stora utsläpp av gödningsämnen ger ökad produktion av biologiskt material som kräver stora mängder syre för att kunna brytas ned. Och om tillförseln av syrerikt vatten samtidigt minskar eller uteblir växer problemet kraftigt.
Det är den processen som svenska och andra myndigheter försökt hejda och vända genom att begränsa tillförseln av gödningsämnen. Men ingenting har alltså hänt, annat än möjligen att processen gått något långsammare än vad den
annars hade kunnat göra.
Det är svårt att föreställa sig några andra förklaringar än någon av de två som rapportens författare presenterar.
Den första säger i korthet att även om insatserna varit betydande så har de ännu inte varit tillräckliga. Med ytterligare insatser av samma slag så kommer de positiva effekterna till sist att märkas.
Den andra förklaringen är en beskrivning av en ekologisk katastrof. Enligt den har ekosystemet i Östersjön eller i stora delar av Östersjön redan kollapsat. I så fall har vi fått ett "regimskifte" i mycket stor skala och frågan är om det alls är möjligt att med konventionella metoder återskapa något som åtminstone liknar det ekosystem som rådde tidigare.
Är det denna förklaringsmodell som är den riktiga så behövs mycket drastiska insatser — t ex att i grunden förändra jordbruket, som står för hälften av de utsläpp som leder till övergödning, i alla strandstater. Sådant går att göra och det finns också exempel på att en plötslig insikt om hotande miljökatastrofer lett till snabba åtgärder och goda resultat. Men att blunda för problemet går inte längre.
Någon cyniker eller någon ideologisk motståndare till miljöpolitiska åtgärder kan invända att ekosystem alltid har ändrats och att det inte finns något egenvärde i att just Östersjöns ekosystem består. Men för oss som lever i Östersjöns närhet har detta hav ett egenvärde som inte närmare behöver utredas.
Vad ska man med ett hav till om havet mest är en illaluktande vattenmassa utan annat liv än alger, där ingen vill bada eller fiska och där solnedgången väcker helt andra associationer än nu?
Håkan Holmberg
politisk chefredaktör
politisk chefredaktör