Men som Stockholmspolisens Håkan Andersson påpekar är det knappast huvudfrågan:
– Mest handlar det om vem det är som har fått möjlighet att komma över ett vapen, mer än om vapnet är halv- eller hel- eller inte automatiskt över huvud taget.
Att Breivik använt ammoniumnitratet i konstgödsel för att tillverka sin bilbomb har lett till liknande krav på regler och licenser för gödselinköp. Justitieminister Beatrice Ask (M) säger att hon ”tror att reglerna behöver skärpas”.
Vi måste inse våra begränsningar. Norska säkerhetspolisen, PST, hade faktiskt genom olika tullsamarbeten fått en rapport om Breiviks namn, för ett inköp från en polsk kemikaliefirma. Men att myndigheterna inte agerade på grundval av den informationen är inte konstigt. Mängder av människor köper potentiellt farliga kemikalier varje dag, av alla möjliga skäl, och PST hade över huvud taget inga indikationer på att Breivik var värd att hålla ögonen på. Sina gödselinköp dolde han exempelvis genom att skaffa en bondgård.
Det vore bara i en stat som rutinmässigt samlar in all slags information om medborgarna, och som ständigt låter säkerhetstjänsten följa upp den, som sådant skulle kunna stoppa en målmedveten fanatiker som Breivik. Och en sådan stat vill vi inte ha. Det är det han som vill.
– Det vi kaller for lonely wolves, ensomme ulver, er noe vi ikka kan fange opp i den type samfunn vi ønsker å ha, påpekar PST-chefen Janne Kristiansen.
– Dette er noe vi må leve med, fordi vi ønsker et fritt, demokratisk samfunn.
Det är ett faktum att demokratiska länder är mer sårbara för vissa typer av militant extremism än diktaturer och övervakningssamhällen. Det måste vi lära oss att leva med.
Men det är också ett faktum att demokratiska samhällen alltid har varit säkrare än diktaturerna. Här lever vi bättre, här lever vi längre, lyckligare och friare liv, och ingenstans är det politiska våldet så ovanligt som i just det demokratiska Europa.
När det outhärdliga händer kan frestelsen bli övermäktig att kräva nya lagar mot allt som möjliggjort tragedin. Men lag ska inte stiftas i affekt, för den blir lättare att ångra än att riva upp. Låt rättegången, utredningarna och sorgearbetet löpa sin gång, och låt oss sedan med kallt huvud undersöka vilka rutiner eventuellt kan behöva ändras.
Det är först när skräcken styr våra beslut, som vi ger en terrorist den makt han söker.