Vi gamlingar får hugga i ett tag till
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Sverige är det land i EU som har den största andelen äldre efter Italien och Spanien. I Ryssland har befolkningen redan börjat minska och i Japan är problemet med hur pensionerna ska betalas redan akut. För det är ju där de största bekymren uppstår: I ett land där en mycket stor andel av befolkningen lever på pension blir bördan tung för dem som jobbar. En så hög pension som dagens yngre pensionärer har kommer framtidens pensionär knappast att få.
Ett mindre antal invånare är i sig inte något problem. Det är förändringen som är bekymret. Våra system är anpassade efter en ständigt växande befolkning. När tillväxten avtar eller till och med förvandlas till minskning måste systemen göras om. I Sverige finns drygt 17 procent 65-åringar och äldre. År 2020 är siffran 21 procent och 2050 har den vuxit till 23 procent.
Att engagera staten i en kampanj för att kvinnor ska föda fler barn - som man gjorde i till exempel i Nazi-Tyskland och Rumänien - är inte att tänka på. Det valet måste varje kvinna göra själv. I många länder i EU kan man underlätta för kvinnor som både vill jobba och ha barn genom att inrätta fler dagisplatser och införa skattelättnader. Men i Sverige har vi redan kommit långt på den vägen. Andelen yrkesarbetande kvinnor är här så gott som lika hög som för män.
Däremot är det rimligt att höja pensionsåldern. Alla undersökningar visar att svenskarna är friskare och mer arbetsföra längre upp i åldrarna än förr samtidigt som man har sänkt pensionsåldern. Att återgå till en pensionsålder på 67 år, som vi hade för inte så länge sedan, är rimligt. Kanske 70 år blir realistiskt så småningom, förutsatt förstås att det finns undantag för personer med tunga jobb.
Att ha en obligatorisk pensionsgräns när alla måste sluta är naturligtvis bara dumt. Den erfarenhet som många 65-åringar har bör tas till vara. Kapacitet och inte ålder bör avgöra när en person går i pension. Samtidigt är det ju inte självklart att lönen hela tiden ska höjas. Också här bör själva arbetsinsatsen värderas. Deltid i olika variationer i kombination med deltidspension bör bli en naturlig förändring innan man definitivt lämnar arbetslivet.
Det finns uppenbarligen folk som tror att åldersproblemet i vårt land kan lösas med invandring. Men en så stor invandring som då skulle krävas är inte realistisk. Visst är det bra med invandrad arbetskraft, men inget land kan lösa sina problem den vägen. Dessutom är det inte rimligt att dränera utvecklingsländer på kvalificerad arbetskraft. Det är bra för många ungdomar från dessa länder att få jobb i Europa, men när de gjort sina lärospån vill många av dem hem för att hjälpa till med sitt eget lands utveckling. Vi ska självfallet inte kasta ut dem, så som vi gör i dag med utländska studenter som är färdiga med sina studier här, men vi ska å andra sidan inte räkna med att de stannar för evigt.
"Varför ska vi som är unga jobba längre för vår pension än dagens pensionärer?" läste jag på en blogg nyligen. Här är det knappast fråga om något fritt val. Varken den inhemska arbetskraften eller invandrarna räcker, så ser verkligheten ut. Det är inte något straff att arbeta längre än till 65 år, många saknar tvärtom sitt jobb efter de första lediga månaderna. Det finns faktiskt exempel på att folk blir sjuka när de plötsligt slutar jobba. Och för arbetsgivarna kan åtskilliga 65-åringar ge ett värdefullt bidrag, i synnerhet om det blir skattemässigt mer fördelaktigt.
Men det viktigaste är att vi tänker efter vad som kommer att krävas i ett läge där andelen pensionärer och framför allt andelen riktigt gamla, vårdkrävande pensionärer ökar. Vi är inte där än, men det är dags att börja fundera.