Det har gått ett år sedan den förödande jordbävningen på Haiti. Över 200 000 människor dödades och närmare två miljoner blev hemlösa, en femtedel av befolkningen.
Omvärldens respons tycktes lovande. Stora summor biståndsmedel samlades in — i Sverige 200 miljoner kronor från privata givare, och därtill skattefinansierat bistånd. Regeringar runt hela världen lovade att hjälpa till med mat, sjukvård, återuppbyggnad och allt det andra som Haiti nu behövde.
Ett år senare är det många av dessa löften som fortfarande inte infriats. Bara en bråkdel av det som förstördes i skalvet har återuppbyggts. I de allra flesta fall, 95 procent enligt vissa siffror, ligger ruinerna fortfarande orörda, vilket hindrar återuppbyggnadsarbetet. De tillfälliga lägren har blivit permanenta, och hundratusentals människor har fastnat i den djupaste misär, utan fast bostad, försörjning eller framtidshopp.
Haitis regering klagar över att stora delar av det utlovade biståndet låtit vänta på sig, fastnat i byråkrati och kringkostnader, eller helt uteblivit. Regeringen har visserligen skäl att säga detta, eftersom den själv bär visst ansvar för situationen — dess ineffektivitet och korruption har allvarligt försvårat hjälparbetet. Exempelvis uppger internationella Röda korset, som samlat in närmare 8 miljarder kronor åt Haiti, att det är myndigheternas oförmåga att rensa och upplåta tomter som hindrat organisationen från att komma i gång med återuppbyggnaden.
Men det håller inte att skylla på Haiti, när givarländernas egna tillkortakommanden är så tydliga. Av de 14 miljarder kronor omvärlden utlovade till 2010 har, enligt FN, bara 4,2 miljarder dykt upp. Problemet är alltså både en brist på resurser och uppföljning, och avsaknaden av en stark mottagarpart.
Vår biståndspolitik har i flera år omorienterats mot så kallat demokratibistånd. Det är utmärkt: det är bara genom att frigöra och stärka landets egna institutioner och eldsjälar som utvecklingen kan bli långsiktigt hållbar.
Men det konkret materiella bidraget och den akuta hjälpen är också en nödvändig del av biståndet, och det är i hög grad en ren resursfråga. Låt därför Haitikatastrofen tjäna som påminnelse om hur falsk den retorik om enprocentsmålets skadlighet är, som på senare år fått fäste i vissa delar av borgerligheten.
Från moderat håll, till och med från biståndsministern själv, har det sagts att en procent av bruttonationalinkomsten i bistånd är för mycket pengar, att sådana resurser inte kan spenderas på ett effektivt sätt. Det är den gammelmoderata biståndsfientligheten som talar, maskerad som effektivitetssträvan.
Det vet var och en som klarar att lyfta blicken från vår egen horisont, att behoven i världen är lika obegränsade som nöden. Det minsta vi kan göra är att avsätta en ynka procent av vårt med globala mått mätt ofattbara välstånd, till dem som behöver det.