I någon mån kan detta förklara hennes oväntat starka formuleringar om USA under Trump (och Storbritannien efter Brexit) efter de senaste dagarnas toppmöten. På ett valmöte i München i helgen sade hon att hennes upplevelser de senaste dagarna visade att Europa inte längre kan lita till hundra procent på dessa tidigare självklara allierade. EU, minus Storbritannien, måste därför ta större ansvar för sig själv.
Merkel är inte en politiker som tar till överord. Hon är snarare lugn och korrekt, rent av lite tråkig. Men inte denna gång. Engagemanget var påtagligt. Och upplevelsen av Donald Trumps beteende och ovilja att säga något avgörande om Parisavtalet om klimatet och vägran att uttryckligen nämna Natos ömsesidiga försvarsgarantier var precis det som övriga ledare inom G7-gruppen respektive Nato hade hoppats slippa uppleva. Lägg till detta hans oförskämda – och inte dementerade – synpunkter på Tysklands export av bilar till USA så blir det än mer begripligt att Merkel reagerade så starkt.
Donald Trump har genom sitt öppet demonstrerade förakt för kunskap om klimatfrågorna, säkerhetspolitiken och principerna för handelsutbyte åstadkommit den djupaste sprickan mellan USA och Europa på många år. Samtidigt finns förutsättningar för att återupprätta den axel mellan Tyskland och Frankrike som varit avgörande för den europeiska integrationen.
När Storbritannien inom något år lämnar unionen blir detta samarbete ännu tydligare än förut den politiska kraft som driver EU-samarbetet framåt – nu med euron som utgångspunkt. Men Storbritannien förblir ändå rimligen en pålitlig partner både inom Nato och G7-gruppen.
Att säga att det mönster som avtecknar sig ställer Europa mot USA är dock lite för enkelt. På samma sida som de flesta EU-länder står, inom G7-gruppen, också Japan och Kanada, vars premiärminister Justin Trudeau uppenbarligen har lätt att komma överens med Frankrikes nyvalde president Emmanuel Macron.
Samtidigt finns EU-länder som för allt i världen vill slippa ytterligare integration under fransk-tysk ledning. De mest uppenbara exemplen finns i öst, alltså länder som Ungern, Polen och Tjeckien. Men också Sveriges företrädare i EU kan få lov att tänka efter i vilket läger de vill befinna sig – bland EU:s kärnländer med Frankrike och Tyskland eller i periferin.
En annan fråga är vilken vikt man ska fästa vid vad Trump säger och inte säger. På EU har han inget inflytande. Hans närmaste medarbetare i försvars- och säkerhetsfrågor svävar inte på målet om försvarsgarantierna. Han kan inte ensam upphäva klimatavtalet. Försöker han ”stoppa” bilexporten från Tyskland så skadas också USA av det handelskrig som då uppstår.
Den amerikanska politiken kan bli bättre än vad Merkel befarar. Men det är Trump som är chef.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör