I januari 1991 hade det gått ett drygt år sedan Berlinmuren öppnades och de kommunistiska regimerna kollapsade i hela Centraleuropa. I de baltiska staterna hade frigörelsen inletts - men Moskva släppte inte greppet godvilligt.
Den första konfrontationen i Vilnius blev oblodig. Men natten till den 13 januari gick pansartrupperna till attack. Fjorton människor dödades. Samtidigt utbröt skottlossning i Lettlands huvudstad Riga. Trupper rörde sig mot Tallinn i Estland.
Så såg Europa verkligen ut för tretton år sedan. Tack vare en kombination av internationellt tryck och ett djärvt agerande från den ryska sovjetrepublikens president Boris Jeltsin kom arméns offensiv av sig. Det misslyckade sovjetiska kuppförsöket i augusti 1991 öppnade definitivt vägen till självständighet för Estland, Lettland och Litauen. Men ännu för några få år sedan antog de flesta "realistiska" bedömare att medlemskap i Nato och EU var uteslutet för dessa stater. Ryssland skulle aldrig acceptera det.
I dag är Estland, Lettland och Litauen, liksom Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien medlemmar i både EU och Nato. Muttrandet från Moskva har upphört och nära samarbete med EU har i dag högsta prioritet för de ryska ledarna.
EU:s stora utvidgning den 1 maj 2004 var alltså den definitiva slutmarkören för det kalla kriget och för mer än femtio års konstlad uppdelning av Europa. Det är lika lätt som korrekt att konstatera att det som nu hänt därmed också bekräftar demokratins seger över kommunismen. Men man kan - och bör - också se denna historiska dag i ett annat perspektiv.
De flesta som vuxit upp under efterkrigstiden har vant sig vid att se den kommunistiska utmaningen mot de demokratiska marknadsekonomierna som den viktigaste motsättningen under 1900-talet - med kampen mot nazismen som en kortare episod. Men, som den ungerskfödde historikern John Lukacs brukar påpeka, så var inte kommunismen 1900-talets dominerande idérörelse. Den rollen spelas i hans analys av nationalismen. De för framtiden helt avgörande åren kring 1940 var det nationalismen - i dess nazistiska form - som var den överlägset starkaste utmanaren mot demokratins värden.
Men nationalismen har uppträtt i en rad andra tappningar. En rad europeiska länder styrdes under 30-talet av "nationella diktaturer" som inte nödvändigtvis hade någon större likhet med den nazistiska. Kommunismen i Ryssland blev snabbt en rent nationell affär och systemet kunde bara exporteras genom sovjetarméns försorg. I de icke-ryska sovjetrepublikerna var andremannen i den politiska ledningen alltid ryss.
Också demokratierna har lockats att överge de öppna gränser och det fria utbyte som var norm under 1800-talet. De ekonomiska kriserna i första världskrigets spår ledde till protektionism och allsköns försök att baxa över de ekonomiska problemen på andra. Och ingen ska påstå att sådana försök inte förekommer i dag.
Det är i det perspektivet man måste se EU:s tillkomst och utvidgning. Nationell frigörelse - som i Baltikum - är en sak. Nationell självtillräcklighet är något helt annat. Hade EU bildats efter första världskriget, i stället för efter det andra, är det mycket möjligt att depressionen hade kunnat dämpas och att de nationella diktaturrörelserna aldrig hade fått en chans att ta makten.
EU:s enkla grundidé är att förvandla de nationella ekonomierna till en gemensam europeisk, för att både skapa tillväxt och utveckling och undanröja frestelser till återfall i det beteende som bäddade för så många av 1900-talets katastrofer. Det lyckas inte alltid. Men med alla sina brister är EU Europas bästa hopp.
Det är därför det var självklart för balter och andra att gå med. Och därför är den gångna förstamajhelgen verkligen historisk.