Vi är inte dömda att drunkna i en flod av alkohol. Det är beklämmande att se hur vi förminskar oss själva och vår förmåga att lösa problem när livbojen i alkoholpolitiken - skatterna och införselkontrollen - tas ifrån oss. Så skrev nio debattörer från olika organisationer i en debattartikel i Aftonbladet i tisdags.
De nio, med Rädda barnens ordförande Annika Åhnberg och Fryshusets vd Anders Carlberg som mest kända namn, presenterar ett långt program för hur alkoholmissbruk och alkoholskador kan bekämpas under de nya förhållanden som håller på att inträda. Samtidigt förbinder de sig att själva bygga ett nätverk över landet för att bättre möta alkoholmissbrukets problem.
Deras inlägg är välgörande på många sätt. Det är obestridligt att många kommentarer till den förändrade alkoholpolitiska verkligheten andas just uppgivenhet. Och resultatet av den inställningen blir passivitet. Frågan är, som de nio också skriver, om inte uppgivenheten i en del fall mest är en form av maskerad lathet.
Tidigare kunde man hänvisa till skatter och kontroller för att slippa engagera sig personligen - när skatterna och kontrollerna inte längre fungerar så bryr man sig inte alls.
Att konstatera att den hittillsvarande svenska alkoholpolitiken inte fungerar i ett allt mer integrerat Europa är inte detsamma som att ta lätt på alkoholskadorna.
Var fjärde eller var femte svensk vårdplats upptas av en patient med alkoholrelaterad diagnos, var tionde vuxen beräknas ha någon form av missbruksproblem, i genomsnitt tre barn i varje svensk skolklass lever under förhållanden som påverkas av alkoholmissbruk.
De nio påminner om den självkänsla och stolthet de ofta möter hos människor som lämnat missbruk bakom sig och om glädjen hos barn som får tillbaka en förälder eller någon annan anhörig. Artikelns slutsats är att det är möjligt och meningsfullt att bekämpa missbruket också när skatterna sänks och mer sprit än tidigare kan föras in i landet.
I tolv punkter beskriver de sådant som kan göras av politiska organ, av företag och andra arbetsgivare, av organisationer och av oss alla personligen. Flera instrument finns redan, till exempel anmälningsplikten vid misstankar om att barn lever i svåra förhållanden och de olika medel som ingår i kampen mot rattonykterhet. Skärps dessa blir resultatet också att kampen mot alkoholmissbruk över lag skärps. Ett förslag som tidigare förefallit orealistiskt men som nu är tekniskt möjligt att genomföra är att installera alkolås i alla fordon.
Flera punkter handlar om att skjuta upp ungas alkoholdebut, skapa alkoholfria miljöer och ge direkt stöd till barn som drabbas av missbrukande anhöriga. I detta ingår också det ansvar som arbetsgivare och chefer måste ta för att förhindra att en alkoholkultur utvecklas på en arbetsplats. Men alla sådana insatser måste vara långsiktiga och långvariga. Korta kampanjer som glöms veckan efter att de ägt rum leder ingenstans.
De nios program handlar mer om ansvarstagande och medborgaranda än om lagstiftning. Det är inte en svaghet utan en styrka. Utan engagerade medborgare uppnår man ingenting.