Vi måste stoppa aidskatastrofen
Om vi inte lyckas hejda spridningen av hiv/aids riskerar vi oerhörda samhällskostnader och ännu mer mänskligt lidande. Det är dags att vi med öppna ögon ser katastrofens omfattning. Ett misslyckande kan räknas i miljontals människoliv, skriver Carin Jämtin, Peter Piot, Maria Norrfalk och Poul Grosen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Global krissituation
Några tydliga trender kan i dag skönjas vad gäller hiv/aids. Bland annat håller den tidigare dominerande bilden av sjukdomen som ett problem för Afrika på att förändras. Den snabba smittspridningen i Asien och Östeuropa håller på att förvandla utvecklingen till en global krissituation. En annan trend är den snabba feminiseringen av epidemin. I ett globalt perspektiv är mer än häften av de smittade kvinnor, en andel som hela tiden ökar. I södra Afrika är läget än värre. Där är risken för en ung kvinna att bli smittad mer än dubbelt så stor som för en ung man. En tredje trend är försöken att finna en bra balans mellan det förebyggande arbetet och vård och behandling - att skapa förutsättningar för att dessa arbeten går hand i hand, inte konkurrerar med varandra. Vi välkomnar alla de ökade möjligheter som kommit fram genom billigare bromsmediciner för de fattigaste länderna. Samtidigt är det oerhört viktigt att inte förlora fokus på det förebyggande arbetet. Smittspridningen måste bromsas och helst stoppas. Det är i det förebyggande arbetet som vi ser en tydlig koppling till frågor som sexualitet, maktförhållanden och rättigheter i samhället - mellan män och kvinnor, mellan rik och fattig, mellan ung och gammal. Kampen mot hiv/aids handlar i hög grad om dessa makt- och rättvisefrågor. För att bekämpa epidemin måste regeringar, enskilda organisationer och andra aktörer kraftsamla och öka sitt samarbete.
Tar sex till åtta år att dö
Aids är ingen vanlig katastrof. Vi är vana vid att katastrofer drabbar snabbt, hårt och oväntat. De skapar svarta rubriker, krismedvetande och en insikt om att extraordinära åtgärder måste ske omedelbart. Katastrofer tenderar också att vara övergående, även om vissa effekter kan dröja kvar länge. Så slår inte aids. Från det att smittan sprider sig i en befolkning till dess att konsekvenserna i form av insjuknande och död infinner sig dröjer det sex till åtta år. Tidsfördröjningen invaggar oss i en förrädisk känsla av normalitet, av att effekterna på samhället kanske trots allt inte blir så allvarliga. Det vi ännu inte ser är svårt att ta till sig och känslan av kris vill inte riktigt infinna sig. Att bekämpa hiv/aids kräver resurser, både för det förebyggande arbetet och för vård och behandling. Men också till forskning och insatser för att ta sig an de långsiktiga konsekvenserna av epidemin. FN:s organ för insatser mot hiv/aids, UNAIDS, uppskattar att det 2005 kommer att krävas ofattbara 87 miljarder kronor för att finansiera alla satsningar som behövs för att bekämpa aids på ett effektivt sätt i fattiga länder. Samtidigt kan vi se att de medel som världssamfundet förra året gemensamt lyckades satsa uppgick till mindre än hälften av detta belopp. Sverige har beslutat att vara en ledande kraft i detta arbete. Genom att driva en aktiv politik och göra stora egna satsningar, men också genom att i dialog med andra driva frågan framåt. Som ett led i den svenska satsningen har Sida i år bland annat beslutat att flerdubbla sina insatser. Sammantaget innebär det att den halva miljard av det svenska utvecklingssamarbetet som 2003 gick till insatser mot hiv/aids inom några år beräknas öka till mellan en och två miljarder. Regeringens beslut om att det svenska biståndet ska höjas till en procent av BNI 2006 skapar utrymme för ytterligare satsningar. En betydande del av den ökade satsningen avser Sveriges stöd till UNAIDS.
Det går att hejda spridningen
För epidemin går att bekämpa och driva tillbaka. Flera länder har redan lyckats hejda spridningen. Uganda är ett av dem. I början av 1990-talet var 14 procent av befolkningen i Uganda hivsmittade. Efter en massiv landsomfattande kampanj är andelen hivsmittade bland den vuxna befolkningen cirka fem procent. Det lyckade arbetet är resultatet av en mycket medveten kamp, där regeringen, myndigheterna, företag, frivilliga organisationer och enskilda människor har engagerat sig. Även biståndet har spelat en viktig roll. Om vi inte lyckas hejda spridningen av hiv/aids riskerar vi oerhörda samhällskostnader och ännu mer mänskligt lidande. Det är dags att vi med öppna ögon ser katastrofens omfattning. Ett misslyckande kan räknas i miljontals människoliv.
Carin Jämtin, biståndsminister
Peter Piotchef för UNAIDS FN:s aidsprogram
Maria Norrfalk, generaldirektör Sida
Poul Grosenchef för UNDP:s nordiska kontor
UNT 16/10 2004