Vi måste vara dubbelt så duktiga, hela tiden
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Allt annat likställs med slapphet, ett persiskt talesätt vars andemening kan sammanfattas till att personen i fråga inte bedriver "riktiga akademiska" studier, utan sitter i moskén och suger på samma dadel. Runt vårt köksbord kommer man inte undan med någon titelsjuka eller tjusiga omskrivningar av banala sysslor eller studier. Familjens gloria måste putsas med varje femma man kommer hem med.
Resultatet? En hel kull med unga invandrardöttrar och invandrarsöner som mår fruktansvärt dåligt över att behöva vara dubbelt så duktiga på allt precis hela tiden. Man tittar med avund på de svenska kamraterna som promenerar mjukt in i tentasalarna på Portalgatan, medan man själv har haft illamående och dödsångest sedan tidigt morgonen innan.
Problematiken finns på flera plan. Jag känner ofta att jag måste jobba under dubbel press för att visa att jag uppskattar föräldrarnas enorma uppoffringar. Man ska visa sig tacksam för att de räddat en undan politisk tyranni i det forna hemlandet. Jobba hårdare för att ge föräldrarna underlag för fortsatt skryt över te och baklava när de sammanstrålar med vännerna. För alla har vi ju lärt oss vid det här laget att i Sverige kan man inte köpa höga betyg, därför är högpresterande barn det mest dyrbara man kan ha. (Att skicka barnen till USA är ingen lösning, där köper man sin utbildning, det vet ju alla!)
Jobba hårt för att inhandla så mycket prylar så möjligt så att föräldrarna kan skryta för vännerna att man minsann inrett hela längenheten i skinnmöbler och fina mattor och sist med inte minst för att inte dra skam över sitt folk - vad ska svenskarna säga om oss iranier om våra barn är sämst i klassen? Elitismen är påtaglig. Min favoritkommentar är att de äldre bara vill det bästa för oss ungdomar och att man talar om sina barn för att dela varandras glädje över sina avkommors välgång. Din lycka är allas lycka. Ingen press alls. Det myntet tycks inte ha någon baksida?
När debatten om kvotering till juristprogrammet pågick som hetast satt jag och många andra studenter med iransk bakgrund och tappade hakan. Vadå, avsaknad av studietradition i hemmet? Tack för den. Som om man hade något alternativ till högskola. Men det läser man inte om när politiker sitter och ojjar sig över misslyckad integration och få invandrare på högskolan.
Nu låtsas jag inte ens om att det finns något som heter diskriminering på arbetsmarknaden för läkaren Omar, tandläkaren Fatima och juristen Mohammad. Ett lurigt Menna Gilbertson kan man nog komma undan med hoppas jag. Ett beprövat knep är att hålla listan kort i CV:t under Språkkunskaper. Persiska, Urdu och Swahili är en stark kryddblandning man bjuder på under en eventuell intervju.
Att konstatera i en stad som Uppsala att sista terminen på en utbildning är dryg och stressig är ju knappast en skarp iakttagelse. Kontakter ska smörjas, jobb ska sökas. För att späda på oron kan man ägna en stund åt att finna en lösning på bostadsfrågan efter Studentstadens ljuva dagar. Från lägenheter som inte har renoverats sedan kalla kriget till ingen lägenhet alls. Innan man vet ordet av det sitter man där själv på en enslig trapp i Gottsunda, fotograferad ur fågelperspektiv med en mungipa som pekar åt fel håll.
- Din lycka vår lycka. Den lyckade dottern tar ett djupt andetag, men vill skrika inombords.
Välkommen hem.