Ett år har passerat sedan massakern på Utöya, men den lever fortfarande i vårt medvetande. Bilderna av kroppar i vattnet och vid strandkanten, sedda uppifrån en nyhetshelikopter, är lika skarpa nu som då. Samma sak med förödelsen i ett bombat Oslo och Anders Behring Breiviks likgiltiga, nästan belåtna, uppsyn när han gripits.
Det tar förstås tid för en händelse av det här slaget att blekna, men rättegången mot Behring Breivik har också i högsta grad bidragit till att hålla kvar vår uppmärksamhet vid det oerhörda och dess offer. Det finns dock en baksida med den uppmärksamhet Anders Behring Breivik har getts.
Rättegången har på sätt och vis skiftat allmänhetens och mediernas fokus – Utöya har fått ge vika för personen Behring Breivik. Men hans mentala tillstånd och förvirrade tankevärld får inte skymma vad som faktiskt skedde för ett år sedan. Sammanlagt 69 personer miste livet på Utöya. Bombdådet i Oslo tidigare under dagen skördade ytterligare åtta offer. Det var en oerhörd förlust för anhöriga, vänner och det norska samhället. I dag skänker vi offren och deras familjer våra tankar.
Inte heller får rättegången bidra till att massdödandet uppfattas som en ensam galnings verk. En första rättspsykiatrisk undersökning kom fram till att Breivik befann sig i psykisk obalans. En andra undersökning kom fram till det motsatta. Han var i tillräcklig balans för att inse vad han gjorde.
Men vad de officiella diagnoserna än säger, råder det inget tvivel om att Breivik är psykiskt störd. Hans handlande kan för den skull inte sägas ha skett i ett ideologiskt och tankemässigt vakuum.
Hat och konspirationer var hans föreställningsvärld, närda av extrem islamofobi, den hatideologi som har varit på frammarsch under så lång tid. Populistiska och främlingsfientliga partier skördar framgångar genom att måla upp invandring från muslimska länder som ett hot mot det demokrati och västerländska värderingar. I dessa rörelsers bakvatten gror hatet, och det var här Breivik rörde sig.
I en sådan miljö sker inget ifrågasättande av ”sanningarna”. Snarare hjälps man åt att på webbsajter, i kommentarsfält och på bloggar förstärka den egna vrångbilden av verkligheten. Har man då, likt Breivik, redan passerat gränsen blir den logiska konsekvensen av detta att det är rätt och riktigt att göra sig av med fienden med drastiska metoder. För honom var därför genomförandet av ett av de värsta terrordåden i Europas historia ett sätt att ”rädda” ideal som frihet och demokrati. Så resonerar bara en galning, men en galning med en ideologi.
Att förstå detta är ett måste för att kunna förhindra framtida terrordåd, och på så sätt hedra och minnas offren i Oslo och på Utöya. Anders Behring Breivik agerade på egen hand och ensamvargar av hans slag är svåra att upptäcka och stoppa. Att identifiera vilka personer i samhället som bär på samma psykiska störningar som Breivik och i sin tur härleda det till något slags fungerande terrorbekämpning är förstås lika ogörligt.
Vad vi däremot kan göra, vad vi måste göra, är att bemöta och bekämpa hatets retorik. Vi måste bemöta främlingsfientliga och islamofoba åsikter. I ett öppet och tolerant samhälle är det svårare för extremister att finna stöd och uppmuntran för sina egna vanföreställningar. Rösterna som ropar efter att ”problemen” måste ”elimineras” blir färre. Det är ett stundtals otacksamt arbete där framgångarna är små och förändringarna dröjer ibland så länge att arbetet känns tröstlöst. Likafullt är det absolut nödvändigt. Kampen mot det extrema politiska våldet måste fortsätta.
Och så det svåraste men viktigaste av allt: vi får aldrig ge efter för skräcken. Det är lätt att instinktivt ropa på tuffare tag och strängare övervakning som ett värn mot terrordåden. Men det är just denna rädsla som är terrorismens mål. Det är det öppna samhället som man vill störta.
De som miste livet på Utöya var aktiva i norska Arbeiderpartiets ungdomsförbund. De drevs av ett engagemang för en bättre värld. Vi minns dem genom att hedra det idealet.