Exemplet finns i en rapport som författaren Johan Norberg skrivit för Timbros räkning och presenterade i Dagens Nyheter i torsdags. Undersökningsföretaget Demoskop har ställt åtta kunskapsfrågor till tusen slumpvis utvalda svenskar om fattigdom och miljöproblem i världen. Frågorna har utgått från offentligt tillgänglig statistik från FN, FN:s jordbruksmyndighet FAO, biståndsorganet UNDP, Världsbanken och EU:s miljömyndighet.
Resultaten är anmärkningsvärda. De åtta frågorna handlade om problem som bevisligen minskat, ibland högst väsentligt, sedan 1980 — oljeutsläpp, luftföroreningar, svält etc. Men nästan alla tillfrågade var övertygade om att allting i stället blivit sämre. Inget samband kunde iakttas mellan hög utbildning och goda kunskaper — snarare var det så att de som hade högst utbildning också tycktes ha den mest nattsvarta verklighetsbilden. Däremot hade de yngsta tillfrågade en riktigare bild av fattigdomens omfattning — men inte av miljöförstöringen — än de äldre.
Hur ska en så påfallande skevhet i verklighetsbilden förklaras? Norberg beskriver tre samverkande faktorer. Den första är nyhetsjournalistikens inre logik. Tidningar, radio och tv fylls ofrånkomligen med händelser som på ett eller annat sätt avviker från det vanliga. "Hund biter brevbärare" är knappast en nyhet — "Brevbärare biter hund" slår ut det mesta. Olyckor, risker, problem av olika slag är nyheter medan livets normalitet sällan eller aldrig skildras.
Den andra är att intresseorganisationer som vill ha större resurser för miljövård eller bistånd hellre talar om de problem som finns kvar än om de problem som minskat. Om inga motbilder ges och inga sammanhang beskrivs så kommer problembilderna att framstå som hela sanningen och inte bara som en del av den.
Norbergs tredje förklaring är att en stor del av journalistkåren har politiska sympatier som leder till ett "regleringsperspektiv" på samhällsfrågor. Missförhållanden ska angripas med lagar och regleringar och man låter, utan att närmare reflektera över saken, intresseorganisationer med samma perspektiv framträda som oemotsagda experter.
Norbergs resonemang gäller förstås inte bara skildringen av svält och miljöförstöring utan också mycket annat, t ex olyckshändelser och brottslighet. Om tusen svenskar fick svara på faktafrågor om kriminalitet så skulle troligen samma skevhet i verklighetsbilden framträda.
Men jag tror inte att "regleringsperspektivet" är den avgörande orsaken till att journalister ibland låter olycksprofeter framträda oemotsagda. Snarare ligger det i själva journalistrollen att söka efter problem att skildra och faror att varna för. Men att också ifrågasätta kritiken, att fråga om den är rimlig eller relevant, kräver tid som man ofta inte har. Då blir det lätt att "köpa" en färdig problembeskrivning som någon annan tillhandahåller.
Den psykologi som styr hur journalister formar sin världsbild är inte annorlunda än den psykologi som gäller för andra människor. Ett exempel är att våra föreställningar och förväntningar om vad som kan ske utgår från sådana minnesbilder som är särskilt lätta att komma ihåg. Dramatiska händelser, olyckor och katastrofer minns vi lättare än mer vardagliga händelseförlopp — och tenderar därför att tro att de är vanligare eller mer sannolika än de verkligen
är.
Ett annat exempel är att vi alltid tenderar att ta till oss information som förstärker våra föreställningar om hur saker och ting förhåller sig och mer eller mindre omedvetet förbiser information av annat slag. Tror vi att miljöförstöringen ökar
eftersom den allmänt ansågs göra det under 60- och 70-talen så tolkar vi varje rapport om miljöproblem som en bekräftelse, trots att helhetsbilden i dag — delvis på grund av larmen under tidigare decennier — kan vara en helt annan. Gamla problembeskrivningar lever ofta kvar helt enkelt för att vi är vana vid dem.
Vi ser det vi brukar se — som i exemplet med svavelutsläppen, där den verkliga nyheten försvann i den vinkling som invanda tankemönster föreskrev. Psykologin är densamma för journalister som för läsare och tittare, men vi journalister har ett särskilt ansvar för att reflektera över den.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör
Johan Norbergs rapport finns på www.timbro.se