Förnyelse skulle det bli och frihet var det viktigaste av allt, frihet i betydelsen tillräckligt med pengar. Men hon hade uppenbarligen inte mycket till övers för valfrihet. Och målkonflikter var inget som den nyvalda partiledaren fördjupade sig i.
Socialdemokraterna har alltid sett pengar som en förutsättning för frihet. Kostsamma reformer är det som ska locka väljarna. I valet 2006 var det tandvård, äldreomsorg och höjt tak i a-kassan. Men trots stora höjningar av reallönerna och löften om dyra reformer gjorde socialdemokraterna ett rekorddåligt val. Hur ska det förklaras?
Göran Perssons förklaring är otur. Jobben kom efter valet i stället för före valet. Och så fastighetsskatten, den skulle socialdemokraterna ha lovat att ta bort. Annars var politiken bra och Mona Sahlin borde nu lova återställare.
Relationerna mellan Göran Persson och Mona Sahlin har aldrig varit särskilt bra. Och den nyvalda partiordföranden uppskattade uppenbarligen inte rådet att återställa. Inte lär relationerna bli bättre av Göran Perssons uttalanden i gårdagens avsnitt av Erik Fichtelius tv-serie Ordförande Persson. Där uttalade han sig förklenande om hennes förmåga att tänka, hon vara bara bra på att kommunicera.
Men av detta behöver man inte dra slutsatsen att Mona Sahlin av ren revanschlusta kommer att driva en helt annan politik än Göran Persson. Hennes handlingsfrihet är inte stor. Hon måste visa stor lyhördhet för LO:s krav, eftersom motståndet mot henne tycks vara som starkast i LO-leden. Hon måste också försöka blidka vänsterfalangen i partiet som tycker att den socialdemokratiska politiken har dragit för långt åt höger.
Samtidigt måste hon finna nya samarbetsformer med miljöpartiet och sannolikt lova koalition inför valet 2010. Vänsterpartiet kan då kanske blockera detta om partiet inte får vara med i koalitionen. Å andra sidan blir det ingen ny regeringsperiod för socialdemokraterna om de inte kan fånga in mittenväljarna. Kvar blir en smal politisk spång där Mona Sahlin ska balansera.
Det blir desto svårare som hon enligt opinionsundersökningarna inte har stöd av någon stor majoritet av sitt partis väljare. Med sin svaga ställning får hon svårt att genomföra genomgripande
förändringar av partiets politik. Det kan visserligen ändras under de tre och ett halvt år som är kvar före valet. Men det är svårt att visa sig stark i opposition.
Men det finns faktiskt en socialdemokrat som i motsats till Mona Sahlin har ett färdigt reformprogram. I julas, när förre finansministern Pär Nuder kanske fortfarande hoppades att han skulle bli partiledare, skickade han en PM till valberedningens ordförande Lena Hjelm-Wallén. Den har nu läckt ut, och den är betydligt intressantare än Mona Sahlins vaga besked.
Där varnar Pär Nuder, tvärt emot Göran Persson, för att det inte alls är lätt att återställa a-kassan. Och det räcker inte med att återinföra förmögenhetsskatten, det ger för lite pengar. Han varnar för att partiet tappat väljare också till Sverigedemokraterna. De måste hanteras på ett annat sätt än de förlorade storstadsväljarna. Spänningarna inom socialdemokratin mellan rikspolitiker och kommunpolitiker måste också lösas upp.
Särskilt kritisk är Pär Nuder mot partiets skolpolitik. "Vi har inte lyckats föra ut att socialdemokratin står för en skola där allas rätt till kunskaper står över alla andra ambitioner och mål som skolan har," skriver han. Det är något helt annat än den vanliga socialdemokratiska retoriken. Pär Nuder efterlyser också en ny arbetsmarknadspolitik som underlättar övergången mellan olika jobb, kanske till och med från industrijobb till jobb i vårdsektorn.
Det här är bara några punkter ur förslaget. Men nu var det ju Mona Sahlin och inte Pär Nuder som blev partiledare. Vilken roll vågar hon ge honom? Eller kommer han att bli lika utfryst som Mona Sahlin själv blev av Göran Persson?
Gunvor Hilden, fristående kolumnist