Viktig försöksballong av Nuder
Alla vet hur demografin ser ut. Europas befolkningar åldras och minskar. Om det skall bli möjligt att behålla välfärdssystemen och öka levnadsstandarden även under kommande decennier krävs det fler som arbetar och fler arbetade timmar.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
För arbetarrörelsen är arbetskrafts-invandringen en ideologiskt obekväm fråga. Statsministern hävdade i valrörelsen att frågan skulle kunna bli aktuell tidigast om ett årtionde. Och folkpartiet, som understod sig att redan då argumentera till förmån för arbetskraftsinvandring, avhånades för att vilja skapa ett "gästarbetarsystem" i en agitation som i intellektuell torftighet sökte sin like.
Så mycket mer överraskad finns det då skäl att känna sig när landets finansminister Pär Nuder nu med viss plötslighet öppnar för arbetskraftsinvandring — och inte alls som statsministern ser
den som något sistahandsalternativ. Han betecknar det tvärtom som "helt avgörande" för att säkra den svenska välfärden att fler personer med utländsk bakgrund kommer i arbete i Sverige.
Visst, den som är skeptisk kan notera att det enda vi än så länge har är en meningsyttring utan varje substans i sak — och att det hela tills vidare mest ser ut som en försöksballong.
Men det vore njuggt att hänga upp sig på den saken. Finansministern är värd ett erkännande för att han faktiskt går i bräschen i sitt parti i denna, för honom politiskt alls inte riskfria, fråga. Redan några timmar efter hans utspel kunde också de första
förväntade missljuden från LO inregistreras.
Arbetarrörelsens skepsis mot arbetskraftsinvandringen brukar traditionellt innehålla en ovanligt stor dos marxistiskt tankegods. Den mentala bild som anas bakom motståndet är föreställningen
om de utifrån kommande arbetarna som lönedumpare och konkurrenter om jobben. Det faktum att verkligheten inte brukar motsvara dessa föreställningar gör dem tyvärr inte mindre seglivade.
Det är ju inte första gången i historien som arbetskraftsinvandring varit aktuell i Sverige. I slutet av 1940-talet rekryterades italienska arbetare till svenska industrier i ett läge då akut arbetskraftsbrist hotade. Denna invandring bidrog påtagligt till den svenska välståndsutvecklingen under de kommande decennierna. En av dem som kom med sina föräldrar till Västerås var den då 5-årige Salvatore Grimaldi, i dag Europas cykelkung och mångmiljonär — en superbegåvad entreprenör med många, många skapade jobb på meritlistan. Vilka datasnillen eller entreprenörsgenier döljer sig bland dem som kan komma hit och slå sig fram i nästa våg av arbetskraftsinvandring?
Man kan fråga sig varför en ledande socialdemokrat just nu i just denna fråga väljer att för en gångs skull inte följa det minsta motståndets intellektuella ryggmärgsreflex.
Ett svar är förmodligen att man faktiskt inser att verkligheten är oförskämd nog att i allt högre grad avvika från de egna fördomarna. Inte för inte har ju statsministern i utländska publikationer och framträdanden med viss regelbundenhet på senare år hänvisat till att det åldrande Europa kommer att behöva arbetskraftsinvandring under de kommande decennierna för att klara sin välfärd. Men det skulle i och för sig inte nödvändigtvis tvinga fram ett ställningstagande just nu.
I stället är nog en viktig anledning till att frågan tas upp nu att socialdemokraterna har ett behov av att hälla grus i maskineriet för den pågående, ganska framgångsrika borgerliga offensiven. Traditionellt brukar det vara ett effektivt grepp att försöka vrida de politiska vapnen ur borgerlighetens händer genom att presentera ställningstaganden som ligger nära de borgerliga.
Frågan är ändå om inte det faktum att arbetslösheten biter sig kvar på en hög nivå trots regeringens besvärjelser om motsatsen spelar den avgörande rollen. Sysselsättningen är socialdemokratins traditionella paradfråga. Inför risken att tappa trovärdigheten där får inga idéer lämnas oprövade.