Lärare är ett av Sveriges viktigaste arbeten, tillika ett av de mest utsatta. Undersökningar visar att lärare lägger cirka en tredjedel av sin arbetstid på undervisning. Resten är förberedelser, efterarbete och, inte minst, administration. Det höga reformtempo som alliansregeringen inledde 2006 har väckt hopp om en skola med en stärkt lärarroll och ökad status för lärarna – men det har också inneburit mer jobb med ett nytt betygssystem och mer omfattande kunskapskontroller.
Utbildningsminister Jan Björklund (FP) har gradvis insett att det gått lite för fort, samt att det också blivit lite för mycket. Den lärare som är begravd i papper kan knappast uppfylla rollen som ledaren i klassrummet, den som har en sådan avgörande roll för om de svenska skolbarnen ska kunna ta igen det kunskapstapp som skett gentemot andra länder.
Igår kom regeringen därför med förslaget om att slopa de individuella utvecklingsplanerna (IUP) från och med årskurs sex. För årskurs 1-5 finns planerna kvar, men en gång per läsår i stället för varje termin. Dessutom ska innehållet i planerna förenklas och förtydligas. Förändringen i skollagen kan vara på plats redan i höst.
Förslaget är ett steg i rätt riktning. Nyligen togs också de så kallade vab-intygen bort, och sammantaget känner lärarna att det nu finns en vilja att underlätta, att de ska kunna utföra det arbete de är utbildade till, och att är både önskvärt och viktigt att de får ägna sig åt undervisning i största möjliga mån. I höst kommer regeringens utredare med fler åtgärder för att underlätta administrationen för lärarna. Men Björklund kände att det var viktigt att säga något redan nu, och det var nog en riktig bedömning.
Igår kom också beskedet att Skolverket fått in 150 ansökningar om pengar till karriärlöner för lärare. Nästa vecka går ansökningstiden ut och det stora intresset tyder på att det äntligen händer något med lärarlönerna. Och det är förstås viktigt, både för dagens lärare och morgondagens, som funderar på att söka till utbildningen.
Lärarna är inte den enda yrkesgrupp som lider av en ökad administrativ belastning. Det är till exempel ett välkänt faktum att läkare tillbringar allt mindre tid med patienter, och allt mer tid framför en datorskärm. Många andra känner också av att arbetsgivaren sparat in på administrativ personal, med tanken att maskiner ska göra jobbet. Men om dessa sköts av personer som för dyra pengar utbildats till något helt annat, blir kostnaderna i slutändan stora.
Riktigt duktiga administratörer kan snart bli hårdvaluta på arbetsmarknaden igen. Kontoristen som fick sluta var kanske oljan i maskineriet, den som gjorde att alla kunde koncentrera sig på sina egentliga arbetsuppgifter. Lärarnas administration måste definitivt minskas, men det administrativa stödet kan behöva ökas, för lärarna liksom för andra yrkesgrupper.