Skolan är kanske den viktigaste politiska frågan i Sverige just nu. Och en av de viktigaste skolfrågorna är i sin tur lärarnas roll och status. Det finns en bred enighet mellan riksdagspartierna om att lärarna är helt avgörande för att vända den nedåtgående trenden, och att höjd lön är en viktig åtgärd för att göra yrket mer attraktivt. Så ser det ut på riksplanet.
Det finns också mycket som tyder på att om skolan varit statens ansvar hade lärarlönerna varit högre redan i ingången till skolans kris, och sedan kunnat höjas ytterligare med ett enkelt penndrag i höstens budgetproposition. Men nu är alltså skolan sedan dryga 20 år en kommunal angelägenhet, en omständighet som börjar bli så besvärande att den utgör en fara för landets framtida konkurrenskraft.
Skolan är således begravd i 290 olika budgetar med varierande utrymme år från år. Just nu gör arbetslösheten att många kommuner har svårt att få pengarna att räcka till. En olycka kommer sällan ensam och i kristider ökar också de sociala utgifterna, samtidigt som en åldrande befolkning behöver ökande insatser av äldreomsorg.
I detta skede genomför regeringen sin satsning på karriärlöner för lärare. Öronmärkta pengar gör att den enda kostnaden för kommunerna är tiden det tar att fylla i en ansökan, vilket redan det hindrat 20 kommuner från att införa karriärtjänsterna. På många håll har det också sagts att det ändå ”saknas pengar” för karriärlönerna, bland annat i Uppsala vilket som tur var fick kommunalrådet Mohamad Hassan (FP) att ryta till mot förvaltningen.
Lika allvarligt är att kommunerna tycks vara tagna på sängen av reformen. Vem ska bli förstelärare och hur ska det jobbet sedan utformas? Ska man verkligen få högre lön, är det inte säkrast att göra en konstruktion med ett lönetillägg i stället?
Frågorna är många när Dagens Nyheter frågar skolföreträdare i gårdagens tidning. Även de som gillar reformen tycks undra om det verkligen är sant att den finns. En del av trögheten beror säkert också på vanan med kollektiv lönebildning, trots att många yrken (däribland läraryrket) haft individuell lönesättning sedan länge.
Alla skolreformer har en krokig väg att vandra när de ska genomföras av en annan huvudman, samtidigt som kontroller och uppföljning görs av de statliga myndigheterna. När behovet av reformer är stort, som nu, blir bristerna i systemet extra tydliga.
Dessutom är det av yttersta vikt att skolan utjämnar livschanserna för alla svenskar. Då fungerar det inte att pigga storstadskommuner hänger med i reformtempot medan andra lämnas i bakvattnet. Alliansregeringen har kritiserats för en del förändringar i skolan, men har givits rätt på de flesta punkter.
Den kanske viktigaste reformen återstår dock – ett återförstatligande av den svenska skolan.