Minst 400 barn i Uppsala län lever tillsammans med en eller två missbrukande föräldrar, framgick det av ett reportage i gårdagens UNT. Av dem är 118 barn till tunga missbrukare. Detta är ett faktum som polisen och socialtjänsten är sorgligt medvetna om men som sannolikt de flesta helst vill blunda inför. Uppsalapolisen säger i en kommentar att socialtjänsten inte är tillräckligt aktiv i sin uppgift att värna dessa barn. Socialtjänsten medger också att lagen är alltför tandlös och att en del barn därmed blir lämnade i sticket.
Detta är en upprörande verklighet. Erfarenheten visar dessutom att många av barnen och ungdomarna själva hamnar i missbruk eller i kriminalitet.
Det är väl bara att omhänderta dem och placera dem i bättre hem, tycker många. Så lätt är det förstås inte. I UNT-reportaget beskrivs vardagen för en liten pojke och hans missbrukande mamma. Mamman hade själv växt upp i ett missbrukarhem och fortsatte på samma spår. Socialtjänsten gjorde ett annonserat hembesök hos mamman men fann då ett oantastligt hem. En dag gjordes dock husrannsakan i hemmet varvid socialtjänsten grep in och omhändertog barnet. Så småningom lyckades mamman ta sig ur sitt missbruk, pojken fick hjälp av kommunen och mamman är nu drogfri sedan några år.
Utgången av denna historia är kanske inte unik men tänkvärd. Efter åratal av missbruk får såväl mor som barn hjälp. I alltför många andra fall går det inte lika bra.
Placering i fosterhem är en åtgärd som måste tillgripas i de lägen där ingen annan utväg finns. Men det råder stor brist på fosterhem och de är dessutom dyrbara för kommunerna och naturligtvis bara det näst bästa för dem som direkt berörs. Det bästa är att såväl missbrukare som deras barn får fast stöd och hjälp att komma ur sin svåra situation. Här sviktar ofta kommunerna. I svåra budgetlägen kan det ibland ligga nära till hands att dra in på den dyrbara missbrukarvården. Detta straffar sig dock alltid i längden. Ju djupare en människa sjunker ned i missbruket desto tyngre och dyrare blir hon att dra upp till ytan igen.
Men också barnen måste ha ett stöd. Sådant finns t ex i Trappan, en verksamhet för barn till missbrukande barn och tonåringar i Uppsala. Sådana andningshål är nödvändiga inslag i missbrukarvården men garanterar självfallet inte att barnen och ungdomarna kan räddas till ett normalt liv. Framför allt är det dock viktigt att socialtjänsten följer upp fall där tecken tyder på att allt inte står rätt till.