EU-parlamentets betydelse har ökat efter Lissabonfördraget. När Lissabonandan börjar verka i praktiken kommer också EU-valet att bli viktigare i Sverige. Vi kommer att inse att det har en allt större betydelse vilka ledamöter vi skickar till Bryssel och Strasbourg.
Hittills har det svenska urvalet haft en tyngdpunkt mot politiker som har sina bästa år bakom respektive framför sig i den nationella politiken. Men någonting har hänt på senare år. Bland de 18 svenska ledamöterna finns veteraner som är mer tongivande än någonsin i utskotten. Där finns påläggskalvar som nu glömt Stockholm och siktar vidare i Europa. Och där finns så kallade föredettingar som fått en nytändning i EU-parlamentet.
I stort sett alla som lämnat riksdagen för EU-politiken tycker att det är befriande att komma bort från det svenska blocktänkandet. I EU-parlamentets korridorer får man bygga sina egna allianser, och ta ansvar för sin politik utan att gömma sig bakom partilinjen.
Visst samarbetar man inom sina partigrupper, men detta är mer en praktisk funktion än svuren lojalitet. Man kommer överens mellan länder och, framför allt, mellan personer. En utbrytning av en grupp ledamöter blir i Sverige en stor nyhet, till exempel i FRA-frågan, men är ren vardagsmat i EU-politiken.
I början av Sveriges EU-medlemskap, på 1990-talet, talades det en hel del om att EU lade sig i sådant som böjvinkeln på gurkor. Och det går fortfarande att göra sig lustig över detaljsjukan i EU-besluten. I veckan beslutade parlamentet till exempel om ett direktiv för ”baktill monterade skyddsbågar på smalspåriga jordbruks- och skogsbrukstraktorer med hjul”.
Men man ägnade också många timmar av Strasbourgsessionen åt migrationen från Nordafrika och de kommande gemensamma asylreglerna. Man lade grunden för en kartläggning av antibiotikaanvändning i djurhållningen. Och så tog man ett stort steg mot öppenhet i och med att kontakter med lobbyister nu blir offentliga i ett nytt register. Bland mycket annat.
Det går att åstadkomma saker i EU-parlamentet. Det går att köra fast också. Det klagas en del på att ledamöterna inte har motionsrätt, att det bara är EU-kommissionen som får lägga förslag. Men detta är egentligen bara ett annat sätt att jobba. Ledamoten måste tänka igenom en fråga och lägga fram en skrivelse eller en rapport som får kommissionen på rätt spår. Och för övrigt är det bara någon promille av motionerna i Sveriges riksdag som antas.
Efter 16 års medlemskap börjar EU komma närmare Sverige. Parlamentarikerna har en viktig roll, liksom den mycket respekterade svenska kommissionären, Cecilia Malmström. Hennes ansvarsområde, inrikesfrågor som polis och migration, är ju brännande aktuellt. Sveriges uppmärksammas i EU och EU i Sverige.
Om den brittiske ledamoten Andrew Duff får som han vill väljer vi 2014 25 nya ledamöter från en gemensam EU-lista. Även om inte just det förslaget skulle bli verklighet så finns det nu bara en väg framåt, mot ett Sverige som är mer integrerat i Europa.