Vilka är det som betalar kalaset?
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Min generation sneglar ängsligt på hur den här finanskrisen kommer att redas ut. Vi var inte med sist "då det begav sig" och vi har inte sett en kris från botten upp till ytan.
Somliga sitter belånade till tänderna i bostadsrätter i Stockholms innerstad och grinar illa över dyra bolån.
En väninna till mig hade föreningsstämma i sin bostadsrättsförening häromdagen, och berättade uppgivet att hennes förening var tvungen att höja avgifterna rejält och att hon nu befarande att föreningen var konkursmässig.
Det är en sak när finanskrisen drabbar börserna. Efter fem års studier med tillhörande svältekonomi är det personliga aktieinnehavet obefintligt, så några våldsamma aktieförluster känner vi inte av.
Däremot är det en annan sak när krisen står och trampar i farstun. Kotlettfrillan som hetsade fram budgivningen och lovade guld och gröna skogar är troligen själv redan arbetslös, och den utlovade värdestegringen blev aldrig av.
Med tunga steg går vi till jobbet för att tjäna ihop till bolånen som kostar skjortan. Lågmälda samtal vid kaffeautomaterna på jobbet vittnar om en malande huvudvärk hos oss unga som är nyetablerade på arbetsmarknaden.
Sist in, först ut låter som ett löfte. Tunnelbanans väggar är tapetserade med affischer som säljer diverse arbetslöshetsförsäkringar. Ett företag säger "Visst är en A-kassa om 11.000 kronor i månaden en förmögenhet? om vi drar tillbaka klockan hundra år". Det är nu ett ypperligt läge att konstatera att allt var bättre förr.
Regeringens stabilitetsplan har förvisso godkänts av riksdagen och finansmarknadsminister Mats Odell tycks optimistisk, så alla är väl lite lugnare nu.
Handlingskraftigt! Bra! Staten går in och reparerar den värsta oron på marknaden, även om börsrallyt fortgår dag in och dag ut.
Den goda nyheten i sammanhanget är att de svenska bankerna inte tycks vara ute på lika djupt vatten som de amerikanska kollegerna.
Den dåliga är att staten går in och städar upp efter marknadsekonomin, om de utfästa garantierna en dag behöver infrias. Det är ett fundamentalt fel i den bilden.
Törs vi anta att marknadsekonomin numera är riskfri? Och om så är fallet: vilka är det som betalar för kalaset?
Jag har allt mina misstankar.