Om ett år vet vi resultatet av riksdagsvalet 2014. Vi vet om Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar fyraprocentsspärren. Vi vet om Sverigedemokraternas ökningar i diverse opinionsmätningar ger utslag när det verkligen gäller. Vi vet om Alliansen eller Socialdemokraterna får ansvar för att bilda regering. Vi vet vilka framtidsvisioner som det svenska folket tror på. Fast just nu vet vi inte mycket alls. En sak är dock säker: Valet 2014 kommer att röra om i grytan.
Alliansregeringen har haft det tufft under denna, sin andra, fyraårsperiod vid makten. Kritiken om regeringströtthet och idéfattigdom har duggat tätt, och statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har enligt vissa lagt sig till med lite småslöa Göran Persson-manér. C och KD har dansat limbo kring fyraprocentsspärren, medan FP och Jan Björklund klarat sig något bättre. Men frågan är om Björklunds ensidiga fokus på skolfrågan inte kan straffa sig.
Efter att ha landat på 49,28 procent av rösterna i valet 2010 har Alliansen backat. Det är visserligen vanligt att styrande partier faller tillbaka något under åren mellan två val. Men i de senaste mätningarna har stödet för Alliansen legat omkring tio procentenheter lägre än 2010. Siffror som bör oroa.
På den vänstra planhalvan finns numera inget valsamarbete. Gång på gång har S-partiledaren Stefan Löfven resultatlöst pressats i regeringsfrågan. MP och S har visserligen närmat sig varandra, men något vidare intresse för Jonas Sjöstedt och V tycks inget av partierna ha.
Under Löfvens ledning har S legat stabilt kring ett 30-procentigt väljarstöd. Det där verkliga lyftet har dock uteblivit, och Löfven har vacklat bland annat kring ett femte jobbskatteavdrag. MP, däremot, har klarat sig bra. Tillsammans har de två partierna stöd som är i nivå med Alliansens.
Hur vindarna kommer att röra sig fram till valdagen är svårt att sia om. Mycket kommer att avgöras av vilken sida som lyckas formulera den mest trovärdiga visionen kring valets tyngsta fråga: jobben. Och om ett år vet vi alltså utfallet. Fast spänningen har för den skull ingalunda klingat av. Det allra största spänningsmomentet återstår nämligen: regeringsbildandet.
SD, som 2010 fick 5,70 procent av rösterna, kommer sannolikt att gå framåt. I många opinionsmätningar under det senaste året har partiet haft ett stöd på över tio procent. Att sympatierna växt så kraftigt betyder inte att SD kommer att kunna skörda hela ökningen när det verkligen gäller. Troligtvis är den lika mycket ett utslag av ett tillfälligt behov att visa missnöje bland väljarna. Trots det finns risken att SD blir en än större kil mellan de seriösa partierna.
Det är i nuläget svårt att se hur, å ena sidan, S och MP eller, å andra sidan, M, FP, C och KD skulle kunna samla tillräckligt stort stöd för att få till en majoritetsregering. Inte ens en hyfsat stark minoritetsregering – likt nuvarande Alliansstyre – verkar ligga särdeles nära till hands. Eftersom inget av de seriösa partierna heller vill gå i Norgefällan – och ge högerpopulisterna inflytande – måste blicken höjas över de tidigare uppritade blockgränserna.
Det är föredömligt och unikt av de sju seriösa svenska partierna att konsekvent vägra böja sig för högerpopulismen och SD. Men för att kunna fortsätta på den linjen måste blocktänkandet i något skede brytas upp. En ytterligare regeringspartner – eller åtminstone något stödparti – måste sökas på andra sidan staketet. Det borde inte vara någon omöjlighet. Allt eftersom partierna har rört sig mot mitten har staketet förlorat stora delar av sin betydelse som avgränsare.
För att understryka att man menar allvar med att isolera SD lovade Reinfeldt i juni i år att släppa fram partiledaren för det största blocket som statsminister. Det vill säga att – i fall av valförlust – lägga ned rösterna mot Löfven som regeringsbildare. Grundkravet för att få bilda regering är nämligen inte att själv ha majoritet – det är att inte ha en majoritet emot sig. Motsvarande utfästelse från Löfven vore välkommen.