Nu vet vi med stor säkerhet att det var några unga män med bakgrund i den ryska tidigare utbrytarrepubliken Tjetjenien som genomförde terrordådet mot maratonloppet i Boston. Men något rimligt svar på frågan varför de attackerade fredliga idrottare i USA, där de levt och vuxit upp, ska man inte vänta sig. Terrordåd tillskrivs ofta genomtänkta och i någon mening begripliga motiveringar. Men ofta är det snarare dådet i sig som är budskapet, en sorts protest mot tillvaron snarare än en handling som ska leda till någonting bestämt.
Det betyder i sin tur att terrordåd av detta slag kan inträffa i princip var som helst. Inget land och ingen stad kan räkna med att vara helt säker. Att dne politiska ledningen handlar eller låter bli att handla på ett visst sätt påverkar knappast riskerna. Därför är också den riktiga attityden, till exempel för människorna i en drabbad storsat, att värdigt fortsätta med sina normala liv.
Men det är ändå viktigt att reflektera över säkerheten vid stora offentliga arrangemang. Det var till exempel självklart efter massmordet på Utöya och bombattentatet mot regeringskvarteren i Oslo att det norska Arbeiderpartiet hade förstärkt säkerhet vid sin partikongress i dagarna. Men partikongress är ett arrangemang som är geografiskt begränsat och som samlar ett begränsat antal människor, och därmed lättare att bevaka.
Något liknande bör i princip gälla för Melodifestivalen i Malmö, det närmast förestående riktigt stora arrangemanget på svensk botten. Också idrottsevenemang som äger rum på en arena där tillträdet kan bevakas och begränsas kan skyddas på samma sätt.
Det är uppenbarligen annorlunda med evenemang som tilldrar sig ute på gator och torg, som till exempel ett maratonlopp. Att bevaka varje meter gatu- och parkmark längs en fyra mil lång bana runt centrum i en stor stad – och alla lägenheter i husen längs banan - är ogörligt, om man inte vill spärra av hela staden och utrymma byggnaderna. Löparna kan inte springa under skydd på det sätt som en statschef eller någon annan celebritet kan göra under ett kort framträdande.
I praktiken står valet mellan att genomföra tävlingen eller att ställa in. Och det valet hade varit detsamma också om attentatet i Boston inte ägt rum. Det finns alltid en risk att något oplanerat och kanske riskabelt inträffar med så mycket människor i rörelse. De ansvariga för Stockholm Maraton, Göteborgsvarvet och andra lopp ser nu självklart ändå över säkerhetsarrangemangen, men någon absolut säkerhet går inte att uppnå.
Detsamma gäller förstås andra typer av arrangemang i det fria som drar stora deltagar- och åskådarmassor – Almedalsveckan på Gotland, Valborgsfirandet i Uppsala eller stora offentliga konserter. Ska samhället vara uthärdligt att leva i så får man acceptera att vissa risker alltid existerar.
Det viktigaste när det gäller säkerheten vid olika typer av stora arrangemang är därför det förebyggande underrättelsearbetet. Men Taimour Abdulwahab som sprängde sig till döds i julträngseln i Stockholms city var helt okänd för svenska Säpo. Detsamma gällde i Norge för Anders Behring Breivik.
Problemet var dels att spaningen då var helt inriktad på extremistgrupper av olika slag, dels att enskilda och ensamarbetande terrorister alltid kommer att vara särskilt svåra att identifiera. Säpo har sedan självmordssprängningen på Bryggargatan övergått till att också bevaka enskilda personer för att om möjligt kunna identifiera tänkbara terrorister. Rimligen har samma förändring av arbetssättet skett i Norge.
Men inte heller ensamma terrorister är helt ensamma. De kan röra sig i sociala medier för att få sin världsbild, vilken den än är, bekräftad. De måste skaffa utrustning av det ena eller andra slaget och få kontakt med andra som kan tänkas ha någon form av utrustning eller hjälpmedel att sälja. Helt omöjligt att hitta dem i god tid är det inte.
Det finns inga absoluta garantier. Men inget tyder i dag på att riskerna till exempel i Sverige skulle ha blivit större på grund av dådet i Boston. Den riktiga hållningen är nu som tidigare att hålla huvudet kallt och göra vad man kan för att värna det öppna samhällsklimatet.