Vilken post får Ohly?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vänsterpartiets ledare Lars Ohly kan inte gärna ha haft för avsikt att ge den borgerliga alliansen draghjälp i gårdagens slutdebatt i riksdagen före sommaruppehållet. Ändå blev just detta resultatet. Det hela utspelades längs två huvudlinjer:
För det första började Ohly med att fastslå just det som de borgerliga partiledarna pekade på i nästan varje debattinlägg och som statsminister Göran Persson inte ville kännas vid - att arbetslösheten trots den goda ekonomiska utvecklingen i övrigt är ett stort och allvarligt problem för Sverige. Ingen bör av detta förledas att tro att Ohly också hade samma analys av frågan som de borgerliga, men han punkterade bara genom att yttra sig den idylliska beskrivning av läget som statsministern gav.
För det andra visade Ohly med all tänkbar tydlighet hur djupa klyftorna är mellan de partier som ingår i vänsterkartellen. Inga av de borgerliga partiledarna förde någon inbördes polemik - av det enkla skälet att det inte behövdes. Göran Persson blev däremot tvungen att ta en replikväxling med Ohly om helt grundläggande ekonomiska samband.
Då hade Ohly först angripit Riksbankens självständighet och i praktiken motsatt sig bankens inflationsmål. Det är klassisk vänsterpartipolitik, men samhällsekonomiskt helt oansvarigt. Som för att ytterligare demonstrera det rödgröna alternativets svagheter lovade Ohly dessutom att kräva att Sverige ska gå ur EU om EU-domstolen dömer till det svenska fackets nackdel i fallet med de lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm.
Samme Ohly gör som bekant anspråk på att få sitta med i regeringen efter valet - liksom f ö också miljöpartiets två språkrör. Kristdemokraternas Göran Hägglund frågade effektfullt om Ohly skulle bli finansminister eller försvarsminister.
Han blir säkert varken det ena eller det andra, men poängen i frågan är ju en annan, nämligen den att både vänsterpartiet och miljöpartiet har aviserat att de inte längre vill acceptera rollen som stödpartier. Nu är det ministerposter som gäller, annars hotar de med att fälla den socialdemokratiska regering de hittills backat upp. Att Göran Persson då säger sig begära mandat för en rent socialdemokratisk regering är naturligtvis helt ointressant. Han styr inte de två andra partierna och ingen tror att socialdemokraterna själva skulle få de dryga femtio procent av rösterna som krävs för att kunna ignorera v och mp.
Att i årets val rösta på socialdemokraterna är därför något av en chansning. Ingen vet vilka eftergifter till samarbetspartierna som kan bli nödvändiga för att ett sådant regeringsblock ska hålla ihop. Friåret finns ju redan - inte för att socialdemokraterna tror på det utan för att miljöpartiet krävt denna eftergift. Folkpartiets Lars Leijonborg påminde om att väns-terpartiet just krävt förbud mot läxor i skolan. Något måste ju samarbetspartierna få.
Kontrasten mot alliansen är alltså slående. Och rimligen inser Persson det själv. Ju svagare det egna alternativet är, desto viktigare blir det att resonera bort alla de problem kring arbetsmarknaden, utanförskapet, skolan och Sveriges långsiktiga konkurrenskraft som måste lösas.
Perssons retoriska förmåga är betydande och han visade upp alla sidor av den i går. Men denna stora talang använder han numera mest för att dölja viktiga problem och framställa sig själv som världens centrum ("du, Persson, ja de kallar mig så ..."). Sverige skulle må bra av att få en statsminister med distans till sig själv och större respekt för verkligheten.