Vilket block stöder FI?
FI, Feministiskt initiativ, ställer upp i nästa års val. Frågan om vilket regeringsalternativ partiet stöder är däremot, meddelade Gudrun Schyman, "för tidigt väckt".
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I mer än ett decennium har, drastiskt uttryckt, hotet om ett feministiskt parti dinglat över de etablerade partiernas huvuden. I april i år bildades Feministiskt initiativ under stort ståhej "eftersom inget hänt". Siktet var, om uttrycket tillåts, tydligt inställt på en partibildning ett år före nästa val. Därmed krävde trovärdigheten att man nu tog steget fullt ut.
Vad det nya partiet vill är tydligt. Man vill bilda opinion för feminismen, lyfta fram de orättvisor som kvinnor drabbas av, arbeta för att makt och privilegier skall förflyttas från män som grupp till kvinnor som grupp.
Det är inget fel med den ambitionen. Ideologisk opinionsbildning är, eller borde vara, en central uppgift för varje parti med självaktning (och i besittning av idéer). Men ett politiskt parti har fler uppgifter än att bilda opinion — ett parti måste också arbeta för att den politik man förespråkar skall bli verklighet.
Inför frågor om politikens taktiska sida, lika legitim som opinionsbildningen, slår FI ner ögonen som blyga violer och vill inget säga.
Men varje parti som bestämt sig för att ställa upp i ett val har avgivit en signal: Vi eftersträvar makt.
Och då är det faktiskt helt rimligt att ställa frågor om hur partiet ställer sig i maktfrågan. Åt vilket håll lutar FI — höger eller vänster? Vem vill man se som statsminister — Persson eller Reinfeldt?
Visst kan man fnysa åt eller sucka över blockpolitiken — men inget seriöst parti kan springa ifrån ett ställningstagande till den. Kristdemokraterna försökte, följden blev halvtannat decenniums ökenvandring. Först när partiet blev borgerligt etablerade det sig som ett riksdagsparti. Miljöpartiet försökte också stå utanför blocken, men fann så småningom att den som vill ha inflytande till slut måste sätta ner foten på någondera sidan av blockgränsen.
Debatten inom FI har ju hittills, så långt den varit tillgänglig för utomstående, givit ett tämligen distinkt intryck av ett parti med rätt kraftig slagsida åt vänster.
Studerar man de programpunkter som den hittillsvarande styrelsen presenterar inför årsmötet förstärks det intrycket ytterligare.
Den ekonomiska politik partiet förordar är uppiffad med feministisk retorik, som dock inte förmår dölja den vänsterpartistiska bockfoten.
Och förslagen på samlevnadsområdet är befängda och klåfingriga. FI vill att namn inte skall utgå från könet: Lasse får heta Lisa om han vill, och Lisa får heta Lasse om hon vill. Och i stället för äktenskap eller partnerskap skall det finnas en samlevnadsbalk där fler än två personer kan leva ihop med gemensam ekonomi. Hur många utanför vänsterpartiet känner sig lockade?