På högstadiet dök det första förslaget upp om att skolmaten skulle börja kosta pengar (vilket den numera gör där jag växte upp), men vår gräns gick redan vid elevkafeterian. Kommunen ville dra in personalen som gjorde det möjligt för oss att köpa billigt
godis på rasterna. Uppslutningen bland eleverna utanför fullmäktigesalen var total.
Tillbaka till nutid. I början av sommaren gjordes några försök att lansera begreppet "gratisgenerationen". Musik och film finns att ladda ner gratis på nätet (även om det numera är olagligt),
gratistidningar — de kallas faktiskt så! — finns numera i de flesta svenska städer och det sägs att det numera är gratis att gå på statliga museer. Unga människor vänjer sig vid att ta saker för givna som tidigare kostade pengar.
Det där stämmer naturligtvis inte. Föreställningen att mycket är — eller ska vara — gratis är inte kopplad till en generation. Idén att det till exempel skulle vara gratis att vara borta från jobbet (100 procents ersättningsnivå i trygghetsförsäkringarna) hann både komma och försvinna innan 80-talisterna ens hade lärt sig gå.
Däremot är det tydligt att denna föreställning finns. Ett par debattörer har kallat fenomenet för "nånannanismen". Jag kräver min rätt, vilket innebär att "nån annan" — oftast staten eller arbetsgivaren — ska betala. Det kan handla om allt från sjukpenning efter en bröstförstoring (jo, det är sant!) till att få bo centralt med låg hyra. Topp fem vid en Googlesökning på uttrycket "rätt till" handlar om sex, utbildning, modersmål, lek och välfärd. Någon däremot?
Jag tror dock att det går djupare än så. "Nånannanismen" förutsätter att människor förstår att ingenting är gratis, men väljer att medvetet lasta över kostnaden på andra. Men 80-talisten i Almedalen har förmodligen inte reflekterat över att skolmat aldrig har varit gratis. Den var (och är fortfarande på många håll) skattefinansierad, vilket är något helt annat.
Viljan att betala skatt är hög i Sverige — så har vi också världens högsta skattetryck. Om detta är bra eller dåligt kan man diskutera, men de flesta av oss ser ett stort värde i att grundläggande utbildning, vård och omsorg inte bara finns till för dem som själva kan betala. Barn till fattiga föräldrar ska slippa gå hungriga i skolan.
Problemet är att vi aldrig ser kopplingen mellan inbetalda skatter och utbetalda förmåner. Det beror inte på att vi inte tar del av välfärdstjänsterna — tvärtom. I stället är vi oerhört omedvetna om när (och hur mycket) vi betalar i skatt. Löneskatten dras av direkt och syns bara som en kolumn på lönebeskedet. Arbetsgivaravgiften syns inte alls.
Det gör att kopplingen mellan arbete och välfärd blir osynlig och vips hörs politiska krav på sänkt arbetstid och friår. Vadå? Skulle det kosta pengar?
Momsen — statens stora intäktskälla — är inbakad i priset på allt vi köper. Vem tänker på att köpet av en cykelpump finansierar studiestödet? Och att samma köp finansierar annonserna i "gratistidningen"?
Att vissa ungdomar tror att musik ska vara gratis är möjligen ett problem för dagens skivindustri, som inte förmår anpassa sig till den tekniska utvecklingen. Värre är att allt fler verkar sätta likhetstecken mellan offentligfinansierat och gratis.
Håkan Jacobson
ledarskribent
ledarskribent