Vill Iran samtala?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
starkaste markeringarna mot prästregimen i Teheran, kanske är möjligt.
USA:s utrikesminister Condoleezza Rice öppnade i ett tal i onsdags för direkta samtal med Iran. Det kan låta trivialt, men sanningen är att inga officiella kontakter mellan USA och Iran förekommit på 27 år - alltså inte någon gång sedan den islamistiska revolutionen 1979. Rice signalerar alltså en avgörande kursändring, även om hon tills vidare säger att ett amerikanskt erkännande av regimen i Iran inte är aktuellt.
Givetvis finns det villkor. USA kräver att Iran omgående slutar anrika uran. Om anrikningen upphör fullständigt och verifierbart så kan både ökat ekonomiskt utbyte med omvärlden och direkt ekonomiskt samarbete med USA bli aktuellt.
Det mesta talar förstås för att regimen i Iran viftar bort erbjudandet. President Ahmainejad har redan bundit sig så hårt för att anrikningen av uran ska fortsätta att han knappast har något manöverutrymme. Samme Ahmadinejads utfall mot Israel, som ska "utplånas från kartan", kan mycket lätt tolkas som ett hot om framtida kärnvapenangrepp.
Men den iranske presidenten representerar en extrem gruppering som tills vidare inte har full kontroll över landets maktapparat. Att angripa Israel med kärnvapen innebär ju att även palestinierna drabbas av en katastrof - samtidigt som risken för vedergällningsattacker mot Iran är överhängande. Kan Iran vinna något på att avstå från de planer som presidenten kan umgås med så kan ett intresse för samtal finnas bland andra krafter inom regimen.
Iran hävdar ju att man enbart avser att skaffa sig fredlig kärnkraft, vilket landet är i sin fulla rätt att göra. Detta erkändes i onsdags också av Condoleezza Rice. Dagen innan hade Irans utrikesminister talat vid den alliansfria rörelsens möte i Malaysia och sagt att samtal med USA var fullt möjliga, bara den amerikanska regeringen "ändrar sitt beteende".
Svaret kom alltså redan dagen efter. USA har ändrat sitt beteende. Det första resultatet av detta blir antagligen att pressen ökar på Kina och Ryssland, som hittills varit mot att hota Iran med sanktioner, att medverka till en gemensam hållning från omvärlden. I ett andra steg kan Iran - i bästa fall - gå med att upphöra med anrikningsprogrammet, i utbyte mot en förändrad amerikansk politik.
Det iranska prästväldets långsiktiga förmåga att överleva kan ifrågasättas. Landet har en snabbt växande ung befolkning som inte känner till några andra förhållanden än dem som rått under mullornas styre. Resultatet har blivit ett starkt missnöje med de ständiga frihetsinskränkningarna och med isoleringen från omvärlden. Västvärlden, inklusive USA, väcker i dag intresse snarare än fientlighet hos många unga iranier.
Men lika sant är troligen att befolkningen i stort, i händelse av ett amerikanskt anfall, skulle sluta upp kring regimen eftersom denna hävdar Irans intressen gentemot en oförstående omvärld. Det är värt att minnas att Iran är en gammal stormakt
som de senaste århundradena befunnit sig bland historiens förlorare. Brittiska, ryska och amerikanska regeringar har ansett sig kunna manipulera iransk politik, vilket givetvis skapat en god jordmån för nationalism och revanschstämningar.
I ett något längre perspektiv än dagens kan missnöjet med mullornas diktatur börja påverka Irans politik i en annan riktning än nu. I det kortare perspektivet finns inga rimliga alternativ till att försöka uppnå en diplomatisk lösning av krisen kring landets kärnenergiprogram.