Vilse igen, folkpartiet!
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Rätt svar: Lars Leijonborg, fp-ledare, i boken Global utmaning (sid 195). Men det är inte honom Erik Ullenhag, fp-partisekreterare, syftar på när han går till angrepp mot att "ledande företrädare talar om platt skatt" (DN Debatt 12/3). Nej, udden riktas mot centerpartiet, som stämplas som "nyliberalt" - ett ord Ullenhag använder inte mindre än nio gånger.
Att fp:s partisekreterare inte skriver av omtanke om centerpartiet är självklart. Inte heller handlar det om alliansen - eller ens liberalismen. Det rör sig enbart om folkpartiets behov av att markera revir.
Folkpartiet ångrar i dag bittert att man hamnade på fel sida i debatten om övergångsregler för ett par år sedan. Även i buggningsfrågan har centerpartiet tillåtits bli det parti som försvarar den enskildes integritet, medan folkpartiet står på statens och övervakarnas sida. Att centern i valet övertog platsen som riksdagens tredje största parti blev ett hårt slag i fp-själen.
Men när det nu är dags att reparera skadorna har det blivit trångt i politikens mittfält. Därav Erik Ullenhags behov av att markera revir.
Frågan är dock om det kunde ha skett på ett taffligare sätt. Visst går det att ifrågasätta hur djupt rotade centerns liberala idéer egentligen är. Visst finns det, som i alla idédiskussioner, inslag i centerpartiets nyorientering som känns mindre genomtänkta. Och visst finns en hel del i centerns gamla idéarv som lever kvar. Jordbruksregleringar är det mest uppenbara exemplet. Men också tankarna om "grundtrygghet" i stället för inkomstbortfall i socialförsäkringarna - tankar som snarare härstammar från det gamla Bondeförbundet än från det nya centerpartiet.
Ändå stämplar Erik Ullenhag även detta som ett "nyliberalt" inslag i centerpartiet. I samma fack hamnar kritik av arbetsrätten och förespråkande av marknadsbaserade hyror.
Det går naturligtvis att diskutera alla dessa frågor i sak. Problemet med Ullenhags resonemang är att han oreflekterat gör den socialdemokratiska utgångspunkten till sin egen. Varje diskussion om Las eller bruksvärdessystemet innebär ett "hot mot den svenska modellen" och "tryggheten". Rädslan att stöta sig med den gängse socialdemokratiska uppfattningen tycks större än viljan att stå upp för den egna bilden av verkligheten och den egna visionen av hur den bör utformas. Folkpartiet reduceras till ett parti som i bästa fall tävlar med vänsterblocket om regeringsmakten, men som inte utmanar makten över tanken.
En del som brukar kallas för nyliberalism ligger visserligen långt ifrån den normala liberala traditionen. Men det som Ullenhag
beskyller centern för är sådant som bevisligen också diskuteras inom fp.
Inom borgerligheten har man länge föraktfullt talat om hur "bokstavsvänstern" bildade falanger för att varje gruppering bara tolererade medlemmar av "den rätta läran". På motsvarande sätt är Erik Ullenhags artikel dessvärre ett exempel på det slags meningslösa prefixliberalism, där begrepp som "social-", "ny-", "gammal-", "krav-" eller "batong-", används för att definiera vänner och motståndare. Med sådana vänner behöver liberalismen inga fiender. Inte alliansregeringen heller.