Vinner hon tillräckligt stort?
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att den nuvarande koalitionen mellan socialdemokraterna, SPD, och De Gröna skulle kunna sitta kvar är det dock få som tror. Antingen leder valet till en koalition mellan kristdemokraterna, CDU, och det liberala partiet Fridemokraterna, FDP, om än med svagare parlamentariskt underlag än vad som tidigare verkade sannolikt. Eller också får vi se en s k stor koalition mellan enbart kristdemokrater och socialdemokrater under kristdemokraternas kanslerskandidat Angela Merkel.
Av dessa två tänkbara valutgångar är den första avgjort att föredra, både för Tyskland och för Europa i övrigt som ju ofrånkomligen är starkt beroende av den tyska ekonomin.
Tysklands ekonomi har länge varit i dåligt skick. Tillväxten har varit låg eller obefintlig, arbetslösheten hög och välfärdssystemen, sjukvården och skatterna i behov av genomgripande reformer. När socialdemokraterna och Gerhard Schröder vann valet 2002 utlovades en ansvarsfull och långsiktig omläggning av politiken. Schröder började bra, men har inte orkat fullfölja. Enligt mångas mening var felet att han aldrig lade ned tillräckligt mycket arbete på att förklara reformbehovet och stöpa om sitt eget parti på det sätt som Tony Blair gjorde i Storbritannien på 90-talet och Junichiro Koizumi nyligen gjort i Japan.
När SPD i våras förlorade delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen, var partiet splittrat intill handlingsförlamning. SPD:s och De Grönas majoritet i förbundsdagen fanns bara i teorin eftersom många SPD-ledamöter motsatte sig alla försök att skaka nytt liv i den impopulära reformpolitiken som gavs skulden för alla partiets motgångar.
Kristdemokraterna har historiskt varit lika bundna till det nuvarande skatte- och välfärdssystemet som socialdemokraterna. Men i verkligheten är åsiktsskillnaderna mellan Schröder och CDU:s Angela Merkel i dag inte så stora. Skillnaden är att Merkel har förutsättningar att få parlamentarisk majoritet för en fortsatt reformpolitik.
CDU och FDP har intill helt nyligen tillsammans legat klart över 50 procent i opinionsmätningarna. SPD däremot tappade under sommaren kraftigt till det nya väns-terparti som bildats av den förre socialdemokratiske finansministern och kanslers-kandidaten Oskar Lafontaine och det gamla östtyska kommunistpartiet. Under sommaren har Lafontaine med hjälp av uttalanden om "främmande" arbetare som tar jobb från tyskar också dragit till sig stöd från yttersta högern. En koalition mellan SPD och hans parti framstår i dag som helt otänkbar.
Valrörelser överdriver som bekant ofta motsättningarna mellan partierna. Gerhard Schröder har försökt framstå som den kandidat som ska rädda trygghetssystemen och den traditionella arbetsmarknadspolitiken, trots att han själv egentligen vill genomdriva åtskilliga förändringar. Angela Merkel har tvingats distansera sig från sin rådgivare, ekonomiprofessorn Paul Kirchhof, som tänkt högt om s k platt skatt och andra nymodigheter som i verkligheten inte står på kristdemokraternas program.
Ledaren för CDU:s bayerska upplaga, förre kanslerskandidaten Edmund Stoiber, har därtill fällt nedlåtande uttalanden om tidigare östtyskar. Trots att Merkel är den första ledande politiker i det förenade Tyskland som har sin bakgrund i öst kan CDU:s chanser där ha skadats avsevärt. Tv-debatterna mellan Schröder och Merkel har gått bättre än väntat för Merkel men ännu bättre för Schröder. Osäkerheten om utgången har därför tilltagit de senaste veckorna.
Men vore det inte bra om de två stora partierna gemensamt tog ansvar för de reformer som båda egentligen inser behövs? Nej, risken är stor att båda i stället försöker få det andra att framstå som mest otrevligt, med resultatet att reformerna vattnas ur. Den försiktiga återhämtning i den tyska ekonomin som kunnat skönjas de senaste månaderna kan då snabbt komma av sig.