Vinst kan mäta kvalitet
Det finns något lätt tövande, på gränsen till tvehågset, i det förslag till stopplag för vinstgivande företag inom sjukvården som regeringen och stödpartierna presenterade häromdagen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det är ungefär där det sitter. Det påstås alltså föreligga ett problem, som beskrivs med frikostigt tilltagen retorik. Lyssnar man bara på vad som sägs kan man få intrycket att de vinstgivande vårdföretagen inte kan likvideras fort nog. Men i själva verket tycks det inte vara någon större brådska.
Förklaringen är förstås att de tre stora sjukhus i Sverige som drivs av privata företag — S:t Görans sjukhus i Stockholm, Lundby sjukhus i Göteborg och Simrishamns sjukhus — är effektiva och välskötta, uppskattade såväl av patienter som av sin personal.
Detta medger också vårdminister Ylva Johansson, som fick den otacksamma uppgiften att presentera förslaget. Den verksamhet som bedrivs i dag fungerar bra, intygar statsrådet. Men här gäller det minsann att i förebyggande syfte "hindra framtida gräddfiler i vården".
Logiken är alltså att något som bevisligen fungerar bra i dag skall strypas — visserligen långsamt — på grund av att det kan komma att uppstå problem i framtiden, om vilka dock ingen i dag kan veta något.
Det förgripliga är alltså, utöver de förkättrade gräddfilerna, risken för att vinster från sjukhusverksamhet skall hamna i "privata aktieägares fickor". Ibland brukar samma tanke uttryckas som att "man skall inte få tjäna pengar på sjuka människor". Konsekvent tillämpad innebär den att läkare, sjuksköterskor, och alla andra i vården, skall arbeta gratis.
Men nu är det alltså de slemma aktieägarna det gäller — och det är själva vinsten som är boven i dramat. Kamraterna i kartellen tycks leva kvar i någon sorts nymarxistisk föreställning från 70-talet, enligt vilken vinsten bara var ett mått på hur effektivt de cigarrbolmande och cylinderhattsförsedda cynikerna till kapitalister sög ut de arbetande massorna.
Men tänk om det är tvärtom. Tänk om vinsten i de tre privata akutsjukhusen i stället är ett mått på verksamhetens kvalitet — på den kompetens, på den öppenhet för nytänkande och förbättringar, med vilken den bedrivs. Eftersom alla undersökningar entydigt visar att både patienter och anställda är nöjda, tyder allt på att den förklaringen är den riktiga. Och varför skall man då förmena dem som investerat pengar i denna uppenbart samhällsnyttiga verksamhet att få del i uppkommande vinst — som kanske rent av sedan investeras i andra goda vårdprojekt?
Till detta kommer att vården av allt att döma är en av framtidens tillväxtbranscher — och att svenska vårdföretag ligger långt framme i dag. Mycket talar för att här finns utmärkta utvecklingsmöjligheter, som kan ge många arbetstillfällen och stora exportinkomster. Nu stryps detta, om inte omedelbart så i varje fall på några års sikt. Kan någon förklara varför?