Ju längre bort från våra egna politiska ideal de står, dessto lättare kan vi fördöma dem. Vi drar oss inte för rena personan-grepp och trakasserier — precis som skolbarnen som utsätter sina kompisar för mobbning. Undrar varifrån barnen fått dessa ovanor?
Vi kommenterar våra politikers utseende och gör narr av dem för deras frisyr, make up, dåliga klädsmak och kroppsvikt. För vi anser att politiker skall tåla allt! De livnär sig minsann på våra skattepengar och därför bör de vara beredda att blotta sig och att ifrågasättas, även när det gäller deras privata angelägenheter. Och deras förflutna måste vi med hjälp av medierna gräva fram och gotta oss åt, samtidigt som vi håller våra egna lik inlåsta i säkert förvar.
Dessutom kan de tåla mycket, eftersom de inte bör vara lika känsliga och mänskliga som "vanligt folk" — de är ju politiker! De skall vara härdade och "professionella", samtidigt som vi vill att de ska vara mänskliga, bete sig precis som vanliga människor, inte avskärma sig från folket och ta politiska beslut om våra barn och äldre med hjärtat.
Vi vill att de ska vara perfekta och felfria, precis som Jesus Kristus.
Vi kräver att de ger oss löften om en trygg framtid oavsett om det går åt pipan för resten av världsekonomin eller ej. Det är ju deras uppgift att rädda miljön, samtidigt som de håller kvar utflugna jobb och företag, skapar ett blomstrande företagsklimat, värnar om kollektivavtalet, håller oss friska och tryggar våra liv under sjukdom och ålderdom. De ska även hålla räntorna och priserna nere, lönerna uppe och konjunkturen i schack — rena magiker ska de vara.
Gud hjälpe den politiker som inte håller sina löften, oavsett om vi själva har bidragit till deras överdrivna och orealistiska löften. Lovar de inte stort, så röstar vi inte på dem förstås! Undrar om vi själva fostrar fram en bunt lögnhalsar som vi efteråt med bl a våra infrysta röster och trakasserier, med bidrag och inspiration från somliga journalister straffar hårt!
Jag bara undrar vilka som får lust att satsa på en politisk karriär. Inte jag i alla fall! Våra barn kanske! Men om samma villkor som gäller nu även ska gälla i framtiden så bör vi redan i dag se till att våra barn slutar att vara barn och förbereder sig för en eventuell politisk karriär.
I så fall måste vi diktera för dem hur de bör leva och bete sig i vardagen, tala diplomatiskt och politiskt korrekt i alla lägen, annars kan deras felaktiga beteenden hinna i fatt dem och ligga dem till last längre fram. De ska absolut inte prova sig fram genom livet och göra egna misstag, för att ta lärdom av dem och bli erfarna och intelligenta individer, eftersom det finns en stor risk att deras förflutna blir deras fall i framtiden om de väljer att engagera sig politiskt.
Och avgå, det ska alla göra, oavsett storleken på misstaget — innan de ens kan förklara sig eller rätta till eländet. Må vi icke så småningom förlora alla kompetenta politiker; för att inte tala om duktiga idrottare och kompetenta företagsledare. Inga politiker bör känna sig trygga särskilt länge. Oavsett partitillhörighet så är det ofta en fråga om tid eller trender när just de ska stå i skamvrån.
Ändå kan jag inte låta bli att tycka att våra makthavare har det ganska tryggt och skönt. De blir i värsta fall utpekade, förlöjligade, trakasserade och utfrysta av omgivningen och en hel by,
men de kan ju behålla sitt huvud — det lyckas deras kolleger inte med i en del andra länder.
Vi svenskar är trots allt ett förlåtande folk — om våra felande makthavare ber om ursäkt tillräckligt länge och trovärdigt. Så jag kanske ska ta och stödja min tonårssons politiska ambitioner. Måtte han inte bli en perfekt och felfri
politiker, för dem litar jag inte ett dugg på!
Maria Masoomi | Företagare och fristående kolumnist i UNT